Taggade Adam Ross 8 gjorde succé på Unity

Adam Ross 8
Unity, Göteborg, 12 maj 2018.

Unity mitt i Göteborg är hippt. ”Jazztrobaren” utmålas som stekhet enligt självaste New York Times, vilket inte per automatik innebär trängsel. När Konrad Agnas – Per Texas Johansson – Torbjörn Zetterberg nyligen genomförde ett omtumlande minnesvärt gig var vi förvånansvärt få på plats. Fast Adam Ross framstått som färdigutbildad senaste åren, hade han examenskonsert den 12 maj på Unity. Då var det för att prata lokalt talspråk både knökfullt och görbra. Trots att han bara fyllt 24 år, har smålänningen etablerat sig som en rejäl injektion i Västsverige, parallellt med att han undervisar på folkhögskola. På Fridhem träffade han basisten Arvid Jullander och gitarristen Olof Wullt. De tre ingick i Den lille lille band, vars spelning på Gmlstn Jazz 2016 var ett stort utropstecken. Förutom dessa unga män hade Adam Ross 8 följande line-up: Stefan Wingefors (piano), Björn Cedergren (tenorsax), Fredrik Lindborg (tenor och baryton), Fredrik Kronkvist (alt) samt Tora Runevad Kjellmer (sång). Konserten utgjorde en vital del i ett projekt kopplat till Högskolan för scen och musik i Göteborg. Flera trumslagare var på plats, utöver examinatorn. ”Har inget att lära dig”, påstås den sistnämnde ha sagt om Ross, en rytmkreatör med teknik i paritet med Konrad Agnas och Karl-Henrik Ousbäck – två andra ledande namn i en ny generation.

På repertoaren standards, några rariteter, ett par utsökta original av Kronkvist och Solitude snyggt arrad av Lindborg. Med inlevelse, utmärkt intonation och häng i rösten sjöng Runevad Kjellmer Radiohead, Billie Holiday och Nancy Wilson. Stilmässigt förflyttade man sig i Adam 8 från spänstiga swingorienterade låtar till högkvalitativ bebop och tillbaka. Flera gånger uppstod ett bejublat, ibland flerstämmigt, saxparty. Tillbakalutat och samtidigt energiskt svängigt, var mitt första paradoxala intryck. Med bibehållet tema vandrade fokus elegant emellan musikerna. Över huvud taget hördes en intelligent avvägd blandning mellan ensemblespel och soloinsatser. Hela tiden när möjligheten fanns, märktes Ross som dominant pådrivare, spelandes som om karriären skulle avgöras i och med detta projekt. Fredrik Kronkvist öste rättmätigt beröm över bandledaren, vars fenomenala klimax kom i skåningens ösiga Straight To The Point. Kronkvist å sin sida (som aftonens huvudperson lirat med i Köpenhamn) betecknades som en hjälte och förebild. Han erhöll också de längsta applåderna på ett glädjestrålande Unity.

Oavsett tempo kunde åtskilliga höjdpunkter urskiljas: inledande Jig-A-Jug (Joshua Redman) med snyggt studsande toner, en Scotch & Water (Zawinul) som kryddades med ett snärtigt solo från Lindborg, en lika sorglig som vacker Gloomy Sunday, den slagkraftiga Victor Feldman-kompositionen som raffinerat öppnade andra set, en Close Race med gasen i botten samt extranumrets karnevaliska rumba-stuk. Att en ödmjuk instrumentalist som inte vill lämna Göteborg var ansvarig för den sprakande tillställningen hindrade inte hans medmusiker från att träda fram. Duktige Olof Wullt har förkovrat sig än mer, har förvärvat en imponerande trygghet när han plockar ackord. Stefan Wingefors blommar live ut till en spännande melodileverantör och improvisatör, vilket också stämmer in på pålitlige Björn Cedergren, som hade några delikata inpass. Och när Fredrik Lindborg drog iväg i ett gäng takter på slutet blev publiken fullkomligt salig. Snacka om bag, vilket var precis vad en en lycklig, ytterst lovande trumslagare gjorde i sina mellansnack.

Mats Hallberg