Ystad: Musikalisk mångfald i makalös miljö – Del 1

Årets internationella Jazzfestival i den särdeles charmerande sommarstaden Ystad formades till en generös musikmanifestation med inte mindre än 32 välbesökta konserter under fyra intensiva dagar, den 1-4 augusti.

OJ:s reporterteam Leif och Nilla Domnérus bevistade festivalens två sista dagar och mäktade att helt eller delvis lyssna in elva konserter.

Följ med på en uppsluppen vandring i blomsteromgärdade gränder till spännande spelplatser och inspirerande musikupplevelser!

 På den pittoreska och välkultiverade Per Helsas Gård i Ystads äldre stadsdelar är Hacke Björkstens eminenta kvintett startklara redan klockan elva på lördagens förmiddag. Trädgården är solbelyst och fylld av färgskimrande blommor som inramar en förväntansfull publik.

Kapellmästare Björksten fyller nästa gång aktningsvärda 80. Svårt att tro, när man hör hur han med självklar frenesi presterar hårdsvängande hardbop på tenorsaxen, oavsett det är egenskrivna och kluriga originalkompositioner eller kärleksfullt behandlade standardlåtar. Från första taktslaget i Hackes självbetitlade signaturmelodi Three Generations är det omutliga svänget på plats.

81-årige Ronnie Gardiners trumspel är tufft och livfullt pulserande och tillsammans med Hans Backenroths väloljade och aldrig sinande basgångar utvecklas konserten till en veritabel swingfest. Omväxlat med exempelvis ett långt och lyriskt intro till Take The A Train av klaviatursnillet Mathias Algotsson. Den rytmiska och melodiska drygt timslånga konserten når sin höjdpunkt i Charlie Parkers snabba bebopdänga Scrapple from the Apple.

Hackes blåsarkamrat Karl Olandersson har med sin sinnrika trumpet inga som helst problem att sätta guldkant på de komplext anlagda blåsarpartierna. Inga generationsproblem synes trots nära 50 års åldersskillnad och festivalens programchef Jan Lundgren avslutningstackar gruppen Three Generations med att passande påpeka att själv hörde han bara en enda och gemensam generation…

Festivalens huvudscen är Ystads tidstrogna och vackra teater, invigd 1894 och helrenoverad 1994. På scenen denna lördag eftermiddag står A Russian in New York. St Petersburgsbördige altsaxofonisten Dmitry Baevsky är ryssen som avses och mycket riktigt bor han numera i New York.

Prydligt och väl genomarbetat visar Baevsky prov på hur han med sin gedigna skolning tolkar pärlor ur den amerikanska sångboken. Inga misstag, men heller inga känslosvall. Vilket även gäller för soundet i saxofonen, där tydligheten vinner över inlevelsen.

Mer genuint låter det om Parisstationerade pianisten Alain Jean-Marie, ursprungligen från Guadalupe. Här finns ett uttryck som berör och en mer impulsiv framtoning. Från USA kommer Kenji Rabson, men jazzkännare som uppskattar en gediget arbetande basist vet att Kenji sedan snart tio år lever och verkar i Sverige.

Trumslagaren Joe Strasser från USA är en ny bekantskap och precis som de flesta amerikanska trummisar är han en solid time keeper. Helhetsintrycket av konserten A Russian in New York blir dock svalt.

Solen fortsätter att värma trots att kvällen är på ingång, de stiliga stockrosorna står på parad i Ystads smala innerstadsgränder och den ärevördiga och välbevarade biografen Scala fylls av förväntansfulla jazzkonnässörer.

Tomas Franck, en sann hjälte bland vårt lands tenorsaxofonister, är på hemmabesök. Sedan mitten av 80-talet har vi generöst nog lånat ut Tomas till Danmark. I skärningspunkten mellan John Coltrane och Dexter Gordon har den Ängelholmsbördige 55-åringen få övermän här i världen.

Med värme och avspänd elegans presenterar Tomas musiken och medspelarna. Det är fullt rimligt att associera till mentorn Dexter Gordons påtagliga charm vid snackmikrofonen.

Sedan börjar musikfesten. Tomas Franck parar kraft och inlevelse med ett fullmoget sound och en ständigt väl strukturerad ornamentik. I botten finns hela tiden en melodisk linje som löper likt en litterär undertext, samtidigt som ackordväxlingarna sker mästerligt skarvlöst. Oj, vilken stor musikant han är, denne Franck!

Medspelarna rycks med. Pianisten och likaså Ängelholmsbördige Felix Tani ackompanjerar med fina känselspröt och visar i den egna kompositionen The Way på en lyrik och stämningsmättnad som imponerar. Unga begåvningen Jonny Åman producerar i sann Paul Chambersanda ett intensivt walking bass-spel, medan svetten formligen rinner om honom.

Totalkoncentrerad har Daniel Fredriksson redan från början insett stundens allvar och hans trumspel är så tätt, intensivt och fokuserat att inget kan rubba honom. I de två sista låtarna har Tomas Franck arbetat upp intensiteten på ett sätt som blott musiker av världsklass förmår.

Tomas egen ballad Late Night Waltz är helt bedårande och finalen hämtad från Coltranes Impressions är gastkramande. När densiteten är som mest maxad skulle det kunna vara John Coltrane själv som stod där, fast med Dexter Gordons sound. Och Daniel Fredriksson, ja han spelade stundtals lika furiöst som självaste Elvin Jones.

Jag lämnar biografen Scala smått stapplande, men ändå på små moln.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Till del 2 av rapporten från Ystad