Jazzen har inte någon uppsjö av sjungande trumpetare (om man bortser från Satchmo, Dizzy, Bunny Berigan, Roy Eldridge, Jonah Jones, Billy Eckstine, Jack Sheldon och några till) men i Peter Asplund har vi en perfekt kombination.
Det underströk han till fullo under sitt turnéstopp ihop med Claes Crona, piano, Hans Backenroth, bas, Johan Löfcrantz, trummor, och Malmösångerskan Vivian Buczek på Palladium i Malmö. Resulterande i en minnesvärd konsert man gärna bevarar i hjärta/minne i många år framöver.
– Jag började faktiskt sjunga som stjärngosse i Luciatågen hemma i Södertälje. På den vägen är det, skämtade Peter under det myckna mellansnacken
Och visst är han fortfarande en stjärngosse trots mogen ålder, mustasch och bopskägg. I hans och minst lika mästerlige Cronas sällskap har Vivian Buczek blommat ut till en förstklassig sångerska – modig, rytmisk säker, med härlig timbre och synnerlighen effektfull i ordlösa partier ihop med Peters ettriga trumpet. Men ännu så länge förklarligt profillös och påminnande om flera av sina här namngivna förebilder.
Detta kom till uttryck i bland annat Dearly beloved där en av Vivians lokala musikerpolare, Elias Källvik, tillslöt med nyanserad sensibelt gitarrspel (han leder för övrigt en egen kvartett som sänder live i P2 från Sveriges Radio i Malmö den 25 november).
Vivian vågade djärvt sig på krävande klassiker som Billy Strayhorns Lush life med enbart Cronas delikata utsmyckningar, och gjorde all heder av Carmen McRaes tolkning av Thelonious Monks Well, you needn´t (vilken festlig text!) och även den inte minst harmoniskt utmanande En gång i Stockholm. En komposition som man befarade hade med Monica Zetterlund fått sin slutgiltiga version.
Peter ”byggde broar” kring Vivian med sensibelt bomullsmjukt Jack Sheldon-utspel i den vackra Time for love som i Freddie Hubbardsk briljans i slitstarka Night in Tunisia.
Själv blev vi i alla imponerade av Peters härligt osökta Mel Torméinspiration i dennes mindre kända Take a letter Miss Jones. Vilken jazzestradör!
Man samtalade och spelade spontant och kompromisslöst kring väl beprövade jazzstandards och dess utövare vilka man brukar hänföra till ”den stora amerikanska sångboken”. Här fanns inget behov att imponera på varandra eller på lyssnarna. De senare besvarade ändå det mesta med återkommande spontana applåder och uppmuntrande hojtanden.
Inte minst då Claes Crona generöst bjöd på sitt enormt svängigt bluesiga utspel med rejäl kraft i alla tio fingrarna, men även ömsint och nyanserat i ballader med känsla för dynamiska pauseringar.
Nästan i en andlig symbios med framlidne Vic Feldmans korta men intensiva pianistkarriär och stil. Minns hans smått historiska tid i Cannonball Adderleys kvintett på 60-talet!
Men jag har heller inte glömt Hans Backenroths trygga och solistiskt flyhänta basspel i teknisk fulländad känslomättad lågstämdhet.
Nå, ni som till äventyrs inte var där behöver inte deppa. Alltsammans blev liveinspelat för en kommande cd. Då får ni uppleva ett härligt kollektivt jazzmys som är betydligt längre än tv-reklamens fredag!
Christer Nilsson
Palladium, Malmö, den 17 oktober
Peter Asplund, Claes Crona, Vivian Buczek, Hans Backenroth och Johan Löfcrantz
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
