Tigran Hamasyans impressionistiska tonmålningar hänförde publiken

Tigran Hamasyan
Musikaliska, Stockholm Jazz Festival, 12 oktober 2017.

Hamasyans framträdande, på ett fullsatt Musikaliska, bjöd på musik som skulle kunna fungera som ett soundtrack till en romantisk storfilm, men också på innerligt spel på högsta konstnärliga och virtuosa nivå. Hans spännvidd är stor och hans pianospel är briljant, med ett fint anslag, som hos en klassisk konsertpianist och det verkade vara från denna musikform som han i första hand hade hämtat inspirationen till de egna kompositionerna, sex stycken till antalet, som han framförde under konserten. Endast extranumret var en standardlåt, en egensinnig version av Someday My Prince Will Come. Konserten inleddes med spel på ett el-piano med mycket vibrato och en folkmusikliknade melodi med en närmast sakral stämning och reminiscenser av folkmusik genomsyrade hela konserten. Elektroniken återkom i flera av styckena, klangligt och rytmiskt ackompanjerande pianospelet, mestadels välavvägt, men ibland något för påträngande. Han spelade även direkt på strängarna i flygeln.

Uttrycket i hans kompositioner är illustrerande, ett slags tonmåleri med bilder som för tankarna till impressionistisk musik som Debussy och Ravel. Även på ett emotionellt plan verkar musiken mer föreställa de känslor den vill uttrycka, än vad den faktiskt gör och det är väl där som soundtracket kommer in. Dessa ”ställföreträdande” känslouttryck verkade dock gå hem hos den hänförda publiken. Men i ett av styckena blev musiken mer robust, som hos gamle Bach och Hamasyans fantastiska improvisationsförmåga gjorde den tveklöst till jazz i någon form, vilket var genomgående för flera av styckena. Personligen upplevde jag det sista stycket, innan extranumret, som starkast. Det var tillägnat en armenisk poet som blev mördad på 30-talet och inleddes med en vacker melodi som övergick till ett enastående virtuost, improvisatoriskt och rytmiskt pianospel. Här fick vi också prov på hans förmåga som röstimprovisatör i en stil som påminde om indisk konstmusik. Sammantaget bjöd Hamasyan på en minnesvärd kväll till en publik som gav stående ovationer. Intressant att notera var den stora närvaron av armeniska landsmän och kvinnor, i en annars så segregerad publik vid konserter i Stockholm, oberoende på om det bjuds på jazz eller klassisk musik.

Roger Bergner