Tony Allens hyllning till Art Blakey vacklade

Tony Allen – Tribute to Art Blakey
Kägelbanan, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober 2017.

Först något litet polemik: ett par stycken in i spelningen släpper solglasögonprydde Tony Allen trumstockarna och greppar micken. Han menar att han inte är en mångordig man men talar ändå i flera minuter. Hans mest häpnadsväckande påstående är att jazzens alla uttryck (från swing och trad till bebop och friform) redan finns i afrobeatet som han kanske mer än någon annan i dag levande representerar, efter åren med Fela Kuti i Africa ’70.

”Nu tar du väl ändå i, Tony”, tänker jag. Blues, jazz och rock är naturligtvis sprungna ur de främst västafrikanska rytmer som slavarna tog med sig. (I stort det enda de kunde ta med sig, förutom sina kroppar och minnen, berättelser och tankar.) Men dessa musikstilar är ju en immanent del av den nordamerikanska myllan. Söder om USA utvecklades rytmerna till exempelvis samba, salsa och soca, till sin natur väsensskilda de nordamerikanska.

Spelningen blir lika kluven. Den har svårt att hitta balansen. Eller att den just balanserar mellan jazz och afrobeat och därmed vacklar. Allen och kvintetten tolkar mestadels Art Blakey & The Jazz Messengers på sitt säregna vis; i och för sig gediget. Jean-Phillipe Darys klaviatur står mer i förgrunden än Allens batteri. Mathias Allamanes bas mullrar i Mosebackes innanmäte. Alt- och tenorsaxofonen alternerar och kompletterar varandra i respektive stämma. Mest anmärkningsvärt är det bejublade inhoppet från Nils Jansson (LED, Mando Diao) på trumpet. Han får flera tummen-upp av Allen och Dary.

Ett annat dilemma är lokalen. Ombyggda Kägelbanan är en utpräglad klubblokal och publiken står följdriktigt upp. Hade det varit en renodlad afrobeatspelning hade det varit på sin plats, att dansa och digga, gunga och swagga. Fast nu är det en jazzdito, låt vara med stark afrobeatprägel, och då blir det svårt att göra ovan. Lägg därtill att barkön ringlar sig lång och folk snackar mest hela tiden under spelningen som har det svårt att fånga publikens intresse.

Rikard Rehnbergh