Traditionell hotelljazz på Grand i Lund

Alla helgons dag den 5 november utgör inte bara för skånska jazzvänner en hågkomstdag för bortgångna nära och kära. Det är tillika synonymt med en professionellt lyckad jazzfest på ärevördiga Grand Hotell i Lund. Den 24:e årgången utgjorde inget undantag. Med spelplats både i mat- som festsal och Piratenfoajé blev årets mix en minst sagt formidabel som variabel succé.

Utbudets variationer manade ständigt den generationsdominerande publiken på 50+ att som runt ett läckert smörgårdsbord flanera från den ena attraktionen efter den andra.

Första utspelet bestod av endast två utövare – italienske gitarristen Amedeo Nicoletti och kubanska sångerskan/cellisten Belinda Riquelme Rodrigues. Trots numerären svängde de rent otroligt – där Belinda sjöng skickligt och oaffekterat, smattrade iväg tungvrickande bongosounds samt både spelade berörande med/utan stråke och Amedeo svarade med ett sensibelt och utlevelserikt gitarrlir.

Hon lånade friskt från både röstkonstnärer som Sivuca och Elis Regina (inte minst i den senares succé Upa Neginho) och fick sångfraserna att blomma i improviserad karaktär, i kombination med ett snabbt vibrato samt osviklig smak, temperament och spelglädje. Ett återbesök vore välkommet!

En annan musikaliskt färgstark dam av en annan dignitet är levande legenden Birgit Lindberg (en blå-gul motsvarighet till Marian McPartland) som spelat med namnkunniga amerikanska som svenska jazzstjärnor på 50-och 60-talet inte minst på Nalen.

Ihop med Anders Färdal, gitarr (med en lysande version av Djangos Nuages) och Göran Schelin, bas, lekte hon sig elegant genom standards som For all we know, Blame it on my youth till A lovely way to spend an evening, och visst var det så. Luftigt, konsekvent och ständigt förankrad i traditionen imponerade Birgit med sin lyriska som jordbundna swing i kontinuitet som substans.

– Numera bor jag i Umeå och är mamma till nio barn. Jag ville förära några kompositioner till dem, men de är ju så många. Så istället omfattade jag dem alla i titeln My dear ones. Vilket naturligtvis även innefattar er också, smickrade Birgit den hänförda publiken som efteråt hade brått att inhandla hennes senaste trio-cd Most of all.

En annan pianist av mera uppdaterad karaktär och pregnans är självklart Malmös berättigat hyllade Jacob Karlzon som med sin trio Hans Andersson, bas, och Jonas Holgersson, trummor, upprepade ett ”succéeko” från sommarens jazzfestival i Kristianstad ihop med danska sångerskan Hanne Boel. Med sin patenterade intima sammetsröst och påfallande lätthet att ge nytt liv i till exempel Ornette Colemans Lonely woman och Willie Nelsons kontrasterande Funny how time slips away.

Ja, det är märkligt hur tiden springer iväg när det är som bäst. Det gällde inte minst men framför allt framlidne Ernie Wilkins Almost Big Band som man kunnat lyssna och dansa till fram till morgonbräckningen.

Storbanden har under de senaste åren på Grand lyst med sin frånvaro. Inte sedan jag upplevde den då ständigt återkommande Gugge Hedrenius storband, med Jimmy Witherspoon som sensationell gäst för över tjugo år sedan, har det gungat så i Festsalen som då detta dansk/svenska Almost big band framträdde med lustigt nog två manliga vokalister: Bobo Moreno och Mads Mathias.

Den förstnämnde är väl etablerad med sin medryckande starka Jackie Paris-påverkan som firade triumfer i bland annat Your cheatin heart, Lil´ darlin’ och Sometimes happy. Ett tydligt tecken på hur ett individuellt uttryck kan lysa i en musik som är så kollektiv. Nykomlingen Mads Mathias sjöng många egna hörvärda kompositioner, som den lyckade Fool for love, i en omisskännlig Matt Dennis-påverkan som kontrast till kollegan Moreno.

Men i egenskap av ”nästan storband” triumferade medlemmarna fullskaligt, numera under ledning av barytonsaxofonisten Per Goldschmidt, i både Wilkins utmanande The Jazz Connoisseur till Ellingtons Take the Coltrane.

Här kratsades generösa ytor för suveräna solister som Jan Zum Vohrde, alt, Pernille Bévort, tenor, och inte minst trumpetarna Mårten Lundgren och Thomas Fryland. Inte minst den senare imponerade med ett smått otroligt flyt i sitt spel, där idéerna rann i en aldrig sinande ström och sexton- och trettondelar sprutades ut i teknisk behärskning.

Därtill ett drivande och perfekt ensemblespel, både klangligt som fascinerande genomtänkt och väl strukturerat, där tufft djärve pianisten Nikolaj Bentzon och flyhänte Aage Tanggaards trumspel med härlig svikt och drive lyfte bandet till oanade höjder vilket pockade på ideliga spontana applåder.

Det Köpenhamnsbaserade bandet borde bli en lika väl återkommande fast enhet i Grand Jazz som en gång Gugge Hedrenius band var.

Text: Christer Nilsson
Foto: Lasse Seger

Grand Jazz på Grand hotell i Lund den 5 november

Medverkande: Hanne Boel & Jacob Karlzons trio, Ernie Wilkins Almost Big Band med Bobo Moreno och Mads Mathias, Amedeo Nicoletti & Belinda Riquelme Rodrigues, Birgit Lindbergs trio, Pierre Swärds Jazz´n´Soul Group med flera.