När jag smög in i den svarta källare som är Debaser Slussen i Stockholm stod Fredrik Kronkvist på scenen, omvälvd av rök och strålkastare, en riktig saxofonhjälte! Kronkvist försökte få altsaxen att ta fyr. Han lyckades inte riktigt. Men mer jazz, i traditionell mening, än så blev det inte denna kväll då Antenna-projektets fem grupper alla framträdde på rockklubb.
Det var en intressant kväll, men om den värvade några nya jazznördar är nog osäkert. Och ointressant: jazzen behöver inte fler nördar, däremot behöver jazzen befrias. Nästa grupp på scenen försökte: Cecilia Persson Kvintett, förstärkta med konstnären Filippa Persson som målade på dator till musiken.
Riktigt bra fungerade varken bild- eller tonkonsten: visuellt svårt med skymmande trumset, och bandet spelade emellanåt för tyst och försiktigt: ventilationssystemet hade inga som helst problem att överrösta finliret. Inte den glatt pladdrande publiken bak i lokalen heller.
Men ibland var man lysande: Mattias Ståhl gick loss på vibrafonen, Linda Olsson på cellon, och under Syster Cecilias överinsyn uppstod ibland märkliga rytmer och klanger. Här fanns kvällens mest uppenbara utvecklingspotential.
Då och då under kvällen gav jag mixerbordet en arg blick. Men inte blev ljudet bättre för det. Överlag var, konstigt nog för en rockklubb, trummorna för dåligt förstärkta. Så var det för Perssons band, och för Midair Condo. När Josef och Erika spelade, var det blåsarna som låg för lågt.
Josef och Erika var alltså förstärkta med tre ypperliga blåsare (Holmlander, Strandberg, Freij), men de fick aldrig gå utanför den hårt formaliserade musik som duon framför. Det började bra med tungt drogade, psykedeliska grooves, men sedan hände egentligen inte så mycket mer. Istället tunnades musiken ut, blev alltmer poppig. Men charm är inte duons starka sida, pop passar dem inte: de borde fortsätta utforska sin nattsida.
Med Midaircondo fick vi något som åtminstone liknade scennärvaro – trots att musiken är så datorbaserad. Också denna musik drar åt det psykedeliska, tungt malande och liksom logiskt fylls den ut, och då och då tar firma Rylander/Nordström fram en flöjt eller en sax.
Just nu är man förstärkta med slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen och jag tror att hon gjorde en hel del intressanta saker. Men ljudkillarna tyckte inte det – så hon hördes inte.
Sist ut: de tunga grabbarna i Goran Kajfes Subtropic Arkestra. Fullt ös? Jo, men också med lyriska partier, uppenbara folkmusikstråk drar fram genom sjumannabandets klanger. Det gungade igång bra, trots att ljudkillarna som vanligt inte hängde med.
Men redan i andra låten, när pianisten la ett intressant, storvulet riff, hamnade blåsarna snett under de första takterna. Ändå märkte man att det var här svängpotentialen fanns. Men det var sent, sömnen kallade på mig, tålamodet var på upphällningen, jag drog hemåt.
En lyckad kväll? Jo, mycket folk, trevlig stämning. Dålig kommunikation från scenen, men framför den var också ett svart hål av tom golvyta som ingen vågade beträda så länge jag var kvar. Och nog satt det en liten elak f-n på min axel och muttrade något om amatörernas afton. Det kan dock diskuteras.
Ulf Olsson
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
