Trollhättan Jazz & Blues – Västsveriges bästa festival

Trollhättan Jazz & Blues
Folkets Hus, Trollhättan, 25-26 oktober 2019.

För fjärde året arrangeras den ambitiösa festivalen Trollhättan Jazz & Blues på tre scener i Folkets Hus i Trollhättan. I mina mest entusiastiska ögonblick har jag kallat den Västsveriges bästa festival oavsett kategori. Skapligt med publik, framför allt under fredagskvällen. Några av konserterna överlappade, men det var möjligt att följa det allra mesta som pågick. Vill omgående framhålla att ljudet var genomgående fördelaktigt.

Grammisbelönade Amanda Ginsburg har blivit en pålitlig liveartist. Den skira rösten och egentillverkade jazzvisor som påminner om ett oskyldigt 60-tal är hennes signum. Hennes sång spinner en symmetrisk väv ihop med eminente Filip Ekestubbe och ett sparsmakat komp. Soundet är en lisa för öronen i en spatiös lokal, inte minst när en uppmärksam publik kan sjunka in i mollanstrukna, Jan Johansson-doftande ackord. Ekestubbe briljerar vid flygeln i schwungfulla En kväll i september, Vem är du? och på duo i Yaki. Instämmer i Ginsburgs önskan om att en trevlig stund skulle få vara längre. Allt avrundas på ett utsökt sätt med Monica Z och hennes behagliga Eurovisionflopp. Då det är tredje gången i år jag ser Ginsburg och hennes trio kan jag säga med bestämdhet att de fortsätter att förädla sitt koncept.

Att stiga in i Rymden är att få det bästa av två världar. Dels oförutsägbart utforskande av instrument och elektronik, dels hisnande sammanflätningar av melodislingor. Genom bländande samspel och innovativa vidlyftiga improvisationer försätts jag i trans. Magnus Öström (i vanlig ordning presentatör), Dan Berglund och Bugge Wesseltoft ägnar sig åt något mycket mer raffinerat än att framställa ett konglomerat av toner. Stycken hämtade från debutalbumet Reflections & Odysseys är att betrakta som en äventyrsfärd – förtrollande musik vars kvalitet näppeligen kan återges verbalt. Det är i intervaller groovy, lyriskt och klangrikt omslutande. Direkt efter kick off: rytmiskt eggande figurer vars intensitet ökar successivt, för att därpå haka in i andra omloppsbanor. Efter en lång meditativ passage brakar musiken ånyo loss. Genesis-vibbar paras med funkbeat och något som påminner om drum’n’bass. Otroligt suggestivt upplagd konsert! På en gigantisk backdrop syns i upplösta färger trions medlemmar, en trio som inte ska liknas vid E.S.T. Rymden har på egna meriter uppnått en världsledande position i den jazziga, elektroakustisk stilen. Öström bjuder sin vana trogen på ett originellt, publikfriande solo.

Bo Sundström verkar alltid ha haft en dragning till det jazziga – häromåret gjorde han till exempel en platta rotad i 50- och 60-talsjazz. På Trollhättan Jazz & Blues gör han en underbar Tom Waits-tolkning, som väl kan ses som undantaget som bekräftar den regeln. Tillsammans med sitt lödiga band framför han välkända kompositioner i svensk tappning med kluriga texter. Norrlänningens omtyckta, mysiga röst klarar hyggligt att skyla över vissa tekniska brister. Crooner har Sundström aldrig utgett sig för att vara, däremot besitter han ett slipat rytmiskt handlag och förmågan att omge sig med begåvade musiker. I hans band återfinns bland annat Robert Östlund, som glänser i omgångar på jazzgitarr à la Barney Kessel, samt blåsarna Björn Jansson och Jonne Bentlöv, som är är trygga tillgångar. Med svindlande solon firar Bentöv triumfer på trumpet. Också ett nöje att på piano höra Vladan Wirant, vars löpningar och melodisinne gjorde avsevärt avtryck. Dessutom riktas hedersomnämnande till trummisen Adam Ross, en stor talang som hade blixtinkallats. I Bara din bild från Bo Kaspers Orkester–repertoaren noteras fräck walking bass från Ulf ”Morfar” Engström. Fartfyllda nummer varvas sofistikerat med softa ballader. Stimulerande konsert med charmerande profil, högklassiga arr och dito solon.

Sharón Clark från USA är en stor vokalist ständigt på resande fot. Jag registrerar hennes föredömliga frasering, upplever utstrålningen i väl valda standards. Hon uppträder vid en tid då många besökare inte anlänt, på en öppen scen som inte är optimal. Alkoholhantering innebär ofta störningsmoment. Till yttermera visso hade kompet – Jimmi Roger Pedersen (Mwendo Dawa) på kontrabas och Rod Youngs (vän till Clark) bakom trumsetet – inte tidigare sammanstrålat. Trots omständigheterna blir det en fulländad konsert. En avgörande anledning: den upparbetade kemi som råder mellan bedårande Clark och mångsidige pianisten Mattias Nilsson. Kan inte nog understryka hur genrefri skåningen är, vilket jag vet av egen erfarenhet efter att jag recenserat hans debutskiva, intervjuat honom och hört honom live. Och Youngs spelar raffinerat. Man inleder med gladlynt blues. Det svänger och övergår i härligt gung då Shirley Horn hyllas. Vi får supersnabb scat, uttrycksfull r’n’b och Clarks signaturmelodi I Got A Lot Of Living To Do. Trion är på tårna på ett paradoxalt avspänt vis. Till Girl Talk adderas sugande beat av danske basisten. Nedslag i American Songbook görs med ackuratess av en kvartett som också agerar traditionsbärare. Intuitivt samspel sker i skiftande tempo när publiken bibringas sublim kvalitet. Sharón Clark äger obestridlig auktoritet på scen, hon lägger sin själ i ordens valörer. Tankarna går till forna ikoner som Betty Carter och Carmen McRae.

Hör Olli Soikkeli, en finsk ekvilibrist på gitarr vars unga ålder (28) inte hindrat honom från att etablera sig internationellt och lira med stora namn. Tillsammans med ruggigt skicklige Marian Petrescu vid flygeln och inhoppande Martin Sjöstedt på bas levererar han en flyhänt show. Trion är så sammantvinnad att en vän liknar deras bedrifter vid en cirkusuppvisning. De gör sitt sista gig på deras pågående turné och de spelar musik av bland annat Oscar Pettiford, Charlie Christian, Franz Lehar och Ollis stora idol, det vill säga Django Reinhardt. Gång på gång känns det som om trion är på väg att slå knut på sig själva, vilket förstås inte inträffar. I en ljuvlig ballad av Oscar Peterson sträcker de ut och passar på att hämta andan. Ett brasilianskt stycke bidrar också till att fördjupa deras sound.

Iiro Rantala är en udda konstnär, både tekniskt fenomen och estradör. Vi får ta emot hans My Finnish Calendar (hjärta i senaste OJ) i oavkortad form, plus vindlande humoristiska introduktioner plus filmad bister natur från backdroppen. Rantala är rolig och enormt kreativ. Tyvärr blir betraktelserna över landsmännen alltför långrandiga, vilket medför ansenligt tidsöverdrag. Dessutom skymmer hans lustigheter sikten. Efteråt kommer jag klarare ihåg presentationerna, än hans bländande programmusik. Pianisten poängterar att alla ljud vi hör kommer från flygeln, men ibland är de processade via laptop. Hjälpmedlet gör att en ytterligare stämma införlivas. Rantala mixar romantik, ett suggestivt beat och det lyriskt naturinspirerade med deppiga tongångar vilka kan utvecklas till en ängslig vals eller en novemberhymn. Han visar på instrumentets förmåga att förmedla det komplexa finska kynnet. Det är finurligt och anspråksfullt, rent av majestätiskt. Hade han komprimerat sina verbala introduktioner skulle tillställningen kunnat bli magnifik.

Det är fjärde gången i år som jag ser Sisters In Jazz feat. Cæcilie Norby. Har recenserat både deras debutalbum och releasespelning. Av musikerna på skivan är endast Nicole Johänntgen på altsax kvar i Trollhättan. Line up kring ledargestalten är i övrigt Anke Helfrich vid flygeln, Kristin Korb på bas samt Benita Haastrup bakom trumsetet. De behärskar fullkomligt sin låtlista, som förutom kvinnliga kompositörer inkluderar Neal Hefti och Leonard Cohen. Joni Mitchell får vi i dubbel upplaga. I ett imponerande komp är Korb en sammanhållande kraft. Musicerandet är antingen expressivt eller vackert med sångkonstnären Norby i framkant. Extranumret blir en halsbrytande rytmfest med influenser från Spain. En faktor som måste vägas in i min bedömning är att Sisters In Jazz redan imponerat på mig vid andra tillfällen, varför de nu inte riktigt fångar mig i samma utsträckning.

Sallyswag består av nio kvinnor, varav en är afrobeats/dancehall-stjärnan Aurelia Dey. De blandar folkmusik (mycket Balkan-stuk), dancehall, jazz och visa, vilket gör dem speciella. De är förtjusta i samstämmig rap, baktakt jämte feministiska texter. Tove Brandt på elbas sticker ut i positiv bemärkelse. Kollektivet kan kallas partyband, även om de skjuter in ett par lugna avstickare. Kul och uppiggande akt som avslutar festivalen.

Mats Hallberg