En konsert med precist sting

Steve Gadd Band
Debaser Medis, Stockholm Jazz festival, 10 oktober 2016.

Många menar att Steve Gadd – trummisarnas trummis med den precisa och svängiga spelstilen som sitt signum – är en av det senaste kvartsseklets mest inflytelserika och hyllade trumslagare. Gadd anlitades flitigt som studiomusiker under 1970- och 80-talen, inte bara på grund av sin mångsidighet och sitt tekniskt innovativa spel utan även för den kvalitet hans musikalitet garanterade inspelningen. Gadd har turnerat och medverkat på viktiga album med storheter som Dizzy Gillespie (som 11-åring!), Frank Sinatra, Art Farmer, Chick Corea, The Brecker Brothers, Eric Clapton, Simon & Garfunkel och Steely Dan. I slutet av 70-talet var han en av de ledande medlemmarna i den populära gruppen Stuff medan Gadd About och Gadd Gang var två band som han ledde med framgång under 80- och 90-talen.

Med sig till spelningen på ett knökfullt Debaser Medis har Gadd sin egen samspelta kvintett med gitarristen Michael Landau, basisten Jimmy Johnson, trumpetaren och flygelhornisten Walt Fowler (som spelat mycket med Frank Zappa) samt Kevin Hays på Fender Rhodes och piano, ersättare för den ordinarie medlemmen Larry Goldings. Under flera år har Johnson, Landau, Fowler och Gadd varit medlemmar i sångaren James Taylors band så de känner varandra väl musikaliskt. Materialet vi får lyssna till är mestadels originalkompositioner skrivna av samtliga medlemmar i bandet och plockade från Gadds tre senaste skivor Way Back Home, 70 Strong och Gadditude. Övriga låtar är lite otippat covers på två klassiska Keith Jarrett-kompositioner – The Windup och Country. Jarrett spelade in dem med sin europeiska kvintett med Bobo Stenson och Jan Garbarek i början av 70-talet. Gadd är det självklara navet och motorn i denna stjärnstarka konstellation. Hans igenkännbara, extremt effektivt drivande trumspel och klockrena tajming är häpnadsväckande. Musikerna besitter alla stor pondus, stark integritet och musikalisk individualitet och får stå i rampljuset och ta solon oftare än kapellmästaren själv. Hela konserten igenom styr Gadd takten med yttersta precision bakom sitt Yamaha-set och blott vid några få tillfällen bryter han av med rytmiska glädjeskutt då han utnyttjar hela sin arsenal av pukor, cymbaler och koklockor. Den coola, avspända känslan är hela tiden närvarande.

Att mycket av materialet kommit till genom jammande i studion hörs tydligt. Bra exempel är bandets gemensamma humoristiska komposition, bluesfunkiga Green Foam: Gadd sökte efter det perfekta ljudet till sin bastrumma och fann ett för ändamålet lämpligt grönt skum när han var och shoppade. Ofta börjar låtarna med ett mjukt tassande groove som successivt stegras, som jazzfunkiga Sly Boats och bluesfunken Way Back Home. Mest njutbar blir konserten vid ett par tillfällen då Gadd formligen hamnar i trance: han följer noga med blicken Johnsons klangrika ackordföljder på den femsträngade basens hals och båda nickar förnöjt när de förstått att de läst av varandras intentioner. Landau är en distinkt gitarrist, tydligt influerad av både Hendrix och Pat Martino, dock med en personlig, fyllig klangbotten. Han utnyttjar gärna effektpedaler och gitarrens svajarm och lyser extra starkt i sin egen komposition Africa. Hays spelar fantasieggande toner både på Fender Rhodes och piano, främst i balladen Country och den blytunga bluesfusionversionen av The Windup.

Allra bäst blir konserten när bandet taggar ner något och Gadd plockar fram sina vispar och spelar så diskret och lågmält som möjligt, som i Landaus atmosfäriska komposition Long Way Home. I Fowlers egen jazziga ballad Desu, där han lyser starkt på Miles-lik, sordinerad trumpet och melodiskt flygelhorn, får även Johnson stå i spotlighten i ett magiskt bassolo.

Kul att konstatera att Steve Gadd är en geting som trots sina 71 år fortfarande har mer sting än kanske någonsin!

Patrik Sandberg