Två fantastiska dagar med William Parker och Hamid Drake

[Best_Wordpress_Gallery id=”186″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

William Parker & Hamid Drake – Two-Day Residency
Café Oto, London, 27-28 juli 2019.

Café Oto gjorde det igen. Ytterligare ett utmärkt gästspel av ypperliga frijazzmusiker. Den här gången två dagar med William Parker och Hamid Drake.
Presentation är väl överflödig?
Båda har varit med sedan 70-talet. Parker spelade kontrabas och Drake höll sig huvudsakligen till trumset.

Den första dagen var det utannonserat att det skulle spelas musik av Horace Tapscott.
Tapscott är väl inte så väldigt känd även om hans ypperliga storbandsplattor med The Pan-Afrikan Peoples Arkestra från sent 70-tal nu har kommit på återutgivningar. Han valde att stanna i Los Angeles.
Sättningen för kvällens konsert var piano, altsax, två basar och trummor.
Alexander Hawkins är kanske den mest eftertraktade pianisten i London för närvarande. Han spelar bland annat med Evan Parker och Louis Moholo-Moholo.
John Edwards är väl kanske inte den flitigaste anlitade basisten i London längre, men då för att ha mest är ute och reser. En av världens flitigaste basister/musiker känns det som.
Seymour Wright är i sammanhanget den minst kände av musikerna den här kvällen och den som kanske hörs minst i jazzsammanhang.
Med den här sättningar tänker jag förstås förhoppningsfullt att jag kanske kan få höra titellåten från Tapscotts mästerverk från 1969, The Giant Is Awakened. Möjligen är det Arthur Blythes första inspelning.
Redan innan konserten kunde jag se noterna till just titellåten i pianot. Mycket lovande.
Det visar sig snart att de i själva verket skulle ta sig an hela den skivan. Men knappa 40 minuter, blir ju inte två set, tänker ni då. Men om man tar de fyra låtarna, två per set, och låta alla få plats, så får man två set om knappa timmen, och detta utan longörer.
Hawkins är, som pianist (liksom Tapscott), passande nog den som styr det hela. Edwards var den enda som inte hade ett notställ, osäker på om hans roll var friare eller om han hade memorerat låtarna. Parkers basspel är mer groove-orienterat medan Edwards är väldigt expressiv, som alltid. Drake har ett yvigt sätt att spela och det är väldigt varierat och oerhört svängigt (som hela konserten för övrigt).
Så redan efter första kvällen är man glad att man kom. Vilket coverband!

Dag två inleddes med en eftermiddagskonsert med Evan Parker, William Parker och Hamid Drake.
Tja, en vanlig impro-konsert på sätt och vis. Fast vanlig blir den ju inte med tre av världens främsta musiker i genren. Så makalöst följsamt och tight är det sällan man hör en trio och detta trots att de väl knappast har spelat tillsammans som trio. Evan Parker hölls sig till tenorsax.

Den andra dagens kvällskonsert var med Black Top – det vill säga Pat Thomas (piano och mini-theremin) och Orphy Robinson (marimba och synthplatta). Dessutom var Elaine Mitchener med på mestadels ordlös sång. Det var första gången hon var på scen på Café Oto och med någon av de övriga musikerna.
Främst är det annars det märkliga sätt man lyckas kombinera Black Top med Parker/Drake som är så fascinerade. Det känns ofta som det kör var sin grej, men helheten funkar ju så bra. Fint lyssnande av samtliga och lite hålls det väl ihop av Hamid Drake.
I början av andra set fick vi också Drake på handtrumma och sång tillsammans med Elaine Mitchener. Efter en stund kom William Parker in på guimbri. Väldigt vackert.

Som avslutning hittade Parker ett basgroove en dryg halvtimme in i setet och sedan lät resten som att de spelade en gammal soulfunklåt. Men det visade sig vara helt improviserat och texten var delvis några rader av bland annat Cecil Taylor som Mitchener hade tagit med.
Det närmaste jag kommer som jämförelse är nog Theme De Yoyo med Art Ensemble of Chicago, vilket passande nog också snart firar 50 år.
Så en underbar avslutning på de två kvällarna med Parker/Drake.

För den som var i London redan dagen innan bjöds det på Evan Parker spelande med fåglar (fast inspelade). Det var en kvartett med Parker (sopransax), Mark Sanders (trummor), John Coxon (skivspelare, diverse elektronik) och Ashley Wales (cd-spelare [?] och elektronik). Det var skivsläpp av en återutgivning, fast nu på lp.
Även Seymour Wright fick också chansen att spela med fåglar den kvällen. Det var inspelade ljud från ett par orter som bakgrund där Wright spelade i registret över den vanliga grepptabellen för sin altsax. Dessutom spelade han till hund (skällande) och orm. Väldigt annorlunda jämfört med Tapscottkonserten.

Text och bild: Lars Jönsson