Ulf Olsson är tillbaka på Tom´s Place

Tisdagskvällen hemma hos Tom i Berkeley ägde denna gång rum på onsdagen. Men vad spelar det för roll? Tom var sitt vanliga, omfångsrikt generösa jag, uppmanade oss att ta för oss av vin och snacks (mmm, ett par goda ostar där, Tom!) men ge våra pengar till musikerna.

Och dessa var denna gång saxofonisten Larry Ochs, mest känd från Rova Saxophone Quartet, och slagverkaren Andrea Centazzo. Lite trångt var det: flygeln var utflyttad bland stolarna för att ge rum åt Centazzos slagverksuppsättning där framför Toms bokhylla.

Ochs och Centazzo framförde två improvisationer. Den första hade Ochs på sopranino, Centazzo använde sina slagverk men också elektronik. Ochs spel kunde bli nästan påträngande genom dess fysiska kraft, och man sitter så nära ljudet att man helt enkelt inte kommer undan, särskilt inte den lite gälla klangen från sopraninon.

Men den improvisationen var intressant genom att musikerna så fint utnyttjade rummets och elektronikens akustiska möjligheter. Ovan musikerna finns ett glastak som alstrade ekon, och Centazzo fångade upp dem och lät sin dator producera en motsvarighet: musiken blev lätt och rörlig, liksom glidande mellan fysisk påtaglighet och rumslig illusion.

Den andra improvisationen var mer muskulös, med Ochs på tenorsax. Men den var inte alls lika platsbunden, kändes mer rutinmässig och allmän. Två skickliga musiker går aldrig bort sig – men ibland kan också de bli mindre engagerande.

Fördelen med hemmahos-konserter är naturligtvis närheten till musiken. Och före och efter, i pauserna, kan man prata med någon musiker eller den man råkar sitta bredvid, mumsa lite till på Toms crackers. Nackdelen, om någon sådan finns, är möjligen att ibland kan det bli lite för trevligt, för mycket bekräftande och för lite press och utmaning. Kanske var det lite grann så denna gång.

Ulf Olsson

Tom’s Place, Berkeley, USA, 1 februari 2012
Andrea Centazzo (perc, el.), Larry Ochs (sax)