Exceptionellt samspel och sväng när Haffner gästade Nisses hörna

Nisses hörna med Wolfgang Haffner Band och Rigmor Gustafsson
Kulturhuset, Stockholm Jazz Festival, 12 oktober 2018.

Tyske trumfantomen Wolfgang Haffner har inte bara spelat med åtskilliga stora namn. Han håller även igång en egen kvartett, som turnerar världen över och med jämna mellanrum tillbringar tid i studio. I somras gjorde kvartetten succé i Ystad. Aftonens värd Nils Landgren och gästartisten Rigmor Gustafsson – båda ingår i ACT-stallet – känner den sympatiske Haffner väl genom åtskilliga samarbeten. Om dessa möten och om hur man träffades första gången, får publiken veta mycket när huvudpersonerna roar sig med att delge fullsatta Hörsalen sina minnen. Trevligt med inplanerat, till synes spontana upplysningar, fast samtalsdelen tenderade att bli en intern angelägenhet. Att Haffner och Landgren nyligen hade varit i Göteborg för skivinspelning var förstås matnyttig info.

Haffners band lirar på högvarv, mest från skivorna Kind Of Blue och Kind Of Spain. Landgren lägger sedvanligt spänstiga trombonsolon lite varstans. Christian Diener på bandlöst instrument står för de coolt hopfogade basgångarna, medan vibrafonisten Christopher Dell är hans antites genom yvig koreografi och ekvilibristiska attacker. Ynglingen Simon Oslender trakterar flygel och keyboards på ett ömsom lyriskt, ömsom hårdsvängande sätt. En otrolig njutning att höra en blivande stjärna som precis fått anställning i Bill Evans band. Vilket moget spel och fulländat anslag. Reslige bandledaren är, med sina mjuka handleder och sin förbluffande teknik, en tysk motsvarighet till Steve Gadd, trots fäblessen för en slags speedad marschtakt. Gruppen briljerar i fruktbara motsättningar, mellan flinka fingrar och långsamt framåtskridande, mellan hög och låg volym. Hela tiden med ett sanslöst samspel i högsätet. Några absoluta höjdpunkter: Star (Joe Zawinul), Django (John Lewis) samt temat ur Concierto de Aranjuez. Det uppstod ett makalöst tryck, vilket renderade i dundrande bifall.

Rigmor Gustafssons medverkan var sparsam. Lyckligtvis uppstår ljuv musik i princip varje gång värmländskan står vid sångmikrofonen. Vi fick en passionerad Brel-tolkning på engelska, Fire And Rain av James Taylor som duett plus upprymd bluesfeeling i stunsiga extranumret Makin’ Whoopee. Rigmor stortrivdes och vidmakthåller positionen som landets främsta export, vad anbelangar jazzsång i vid bemärkelse. Kan tilläggas att Jazzradion fanns på plats, i en lokal där entusiasmen verkligen frodades.

Mats Hallberg