Universalgeni på Fasching

Akira Sakata / Johan Berthling / Paal Nilssen-Love
Fasching, 19 maj 2015

Altsaxofonisten Akira Sakata ser inte bara ut som en zenbuddhistisk munk, han låter som en när han släpper saxen och låter strupsången eller ett liturgiskt recitativ ljuda över den för kvällen märkligt öde jazzklubben. Det lugn han utstrålar på scenen är outstanding. Inte nog med det, karl’n är dessutom marinbiolog, skådespelare och essäist. Ett universalgeni helt enkelt.

Sakata är ett toppnamn inom frijazzen. Likt en Miles Davis, Bill Laswell, Björk eller Beck förnyar han sig för varje sekel: på 1970-talet turnerade han världen över med pianisten Yosuke Yamashita och trumslagaren Takeo Moriyama. På 1980-talet med Last Exit som inkluderade Peter Brötzmann och Bill Laswell (som också ”proddade” flera av Sakatas följande skivor). På 1990-talet organiserade han en turné i Uzbekistan, Mongoliet och Kina med Mijinko Flying Band, 14 medlemmar från tre kontinenter samt musiker från de besökta länderna. Ett musikaliskt brobygge.

På 2000-talet har han sökt samarbeten inom electronican, som med DJ-Krush och Chikamorachi. Och han är en sann Skandinavienvän. Han har lirat med såväl Nacka Forum som med gitarristen Ketil Gutvik och batteristen Paal Nilssen-Love. Med Arashi – Johan Berthling, kontrabas; Paal Nilssen-Love, trummor – går han tillbaka till början men bryter ändå ny mark. Som en zenbuddhistisk koan. Den ”nordiska” trion debuterade på Molde jazzfestival 2013, gick in i studion strax därefter och spelade in plattan Arashi – ej att förväxla med det japanska pojkbandet – varifrån huvudparten av kvällens konsert hämtas.

Arashi betyder storm och det är en träffande beteckning. Musiken improviseras och trevas fram. Den är ömsom rik på aggressivitet och explosivitet, som på plattans titelspår och konsertens första röjiga stycke, ömsom på kontemplation och lågmäldhet. Men alltid späckad med energi. När Sakata greppar klarinetten och Berthling stråken och Nilssen-Love vispar och smeker batteriet blir det genast en kammarmusikalisk upplevelse.

Det är skivans sista spår, den innerliga Fukushima no ima (”Fukushima nu”), som självklart handlar om kärnkraftsolyckan 2011, som ger oss besökare en mild behandling jämfört med den stråldos de i området boende drabbades av. Då känns det skönt att vi är så få på Fasching. Och slipper skål och skrål.

Rikard Rehnbergh