Uppfriskande och spröd ECM-jazz med Trygve Seim i Kungsbacka

Trygve Seim Quartet, Kungsbacka Teater 16 november 2024. 

Medveten om att det inte är kutym men vill erkänna att varken Trygve Seim eller hans meriterade medmusiker, funnits i mitt kretslopp trots geografisk relativ närhet. Den norske saxofonisten och kompositören med tjugotvå album på sitt cv jämte ungefär lika många som sideman (åtskilliga av dem släppta på ECM), avslutande i helgen den lyckade turné Musik Hallandia hade arrangerat i länet tillsammans med lokala jazzföreningar. Han omger sig på scen med pianisten Kristjan Randalu från Estland som leder egen grupp och vars katalog på cirka femtio album imponerar, finländske trumslagaren Markku Ounaskari känd genom många renommerade samarbeten och trion Kuára samt norsk vikarie på kontrabas i form av Ole Morten Vågan som förekommer i flera nordiska innovativa projekt förutom att vara konstnärlig ledare för Trondheim Jazz Orchestra.    

Vad beträffar kvartettens förgrundsfigur kan flera likheter med Jan Garbarek urskiljas.  Samma sorts saxofoner trakteras, båda använder sig av harmoniskt utsträckta linjer, den världsberömde landsmannens fjord-jazz finns också hos 53-åringen och bägge avhåller sig från att presentera sin repertoar. Seim väver in sina låtar i ett flöde som pågår uppemot halvannan timme utan avbrott. Får höra från turnéns producent att mycket av materialet hämtas från albumet Helsinki Songs (ECM, 2018). Även om jämförelsen med Garbarek är en oundviklig referens, ska poängteras att Seim tillskansat sig ett eget sound. Och somliga långsamt skridande sjok – kan ha varit sorgemarsch, hymn, vaggsång – präglas av en svindlande skönhet påminnande om E.S.T och Shai Maestros tonspråk.   

Publiken satt bekvämt, betraktade musikernas interagerande och lyssnade uppmärksamt på en vindlande resa i en konsertlokal utrustad med ypperlig akustik. Dock ett marginellt påpekande: hade föredragit en mer ulligt inbäddad variant än konsertens stundom vassa ljud.

Målerisk fjordjazz-influens inleder.  Seim spelar vackert på böjd sopransax i samspråk med flygeln. Efter hand träder rytmsektionen in i förväntat landskap. Ibland skiftar det melodiskt spröda och vackra till uppfriskande, intensiva utbrott av pulserande energi. Arrangörens formulering om ”varsamt kalibrerad jazz för novembermörkret” täcker då inte musikens dramatiska växlingar, dess utforskande natur. Både förnämligt vikarierande basist och fängslande batterist förtjust i mönster av stegvist uppbyggda kaskader, improviserar i flera features och spännande solon (trumslagarens första solo exekveras med filtklubbor), medan den rutinerade pianisten i stället nästan hela tiden kommunicerar med andra. Randalus färdigheter hade gärna fått exponeras än mer, även om han gavs rejält med utrymme tillsammans med rytmsektionen under huvudrollsinnehavarens pauser.  Seim alternerar som nämnts klokt mellan tenor- och den ljusa sopransaxen.  

Fäster mig vid extensiva solon, meditativa teman, inåtblickande moment vilka övergår i expansivt energiska avdelningar, en stunds intrikat groove och ett par pampiga stegringar. Ett nöje att ha stiftat bekantskap med en kvartett av nordiska medlemmar plus Estland utgiven på ECM, vars tonspråk tilltalar oss som sällan går i gång på frijazz. Givetvis blev det ljuvligt extranummer (lät som en vaggvisa).