Välljudande balansakt när Gilbert Holmström firade 80 år i livet

Gilbert Holmström – 80
Nefertiti, Göteborg, 2 september 2017.

Ett proppfullt men inte utsålt Nefertiti firade en mycket vital jubilar, en man jag sett live åtskilliga gånger de senaste femton åren. Mycket fint hände under aftonen med Rolf Jardemark som värd. Arne Larsson, vars bländande trumpettoner förgyller återutgivna albumet Utan misstankar, utgjorde som del i ett preludium det mest berörande inslaget när han sittande framförde stycket Gnissel med Kjell Jansson. Och jubilaren själv berättade om hur en konsert med Charlie Parker fick följdverkningar för resten av livet, varvid han på altsax illustrerade genom att göra Birds paradnummer Now’s The Time. Då glänste pianisten Tommy Kotter! Holmström har sedan lång tid haft en beundrare i Jonas Kullhammar, vilket som bekant resulterat i flera kreativa samarbeten. Skulle tro att det är tack vare Kullhammars kontaktnät som In Treatment kunnat bildas. Gruppen är, bortsett från Magnus Broo, identisk med Gilberts sextett vars spelning på Ystad Jazzfestival i sommar måste betecknas som succéartad.

Rubriken syftar på att pionjären Holmström har ena foten i pulserande bebop, den andra i friare otuktade ljudlandskap. Detsamma kan förstås sägas om hans vänner på scen. Skiftningarna mellan det strukturerade och det vildsinta märktes på Nef, fast tyngdpunkten låg på noterad medryckande musik. I ett mycket angenämt första set var sättningen (förutom Holmström & Kullhammar) Mathias Landæus på piano, Kresten Osgood vid trumsetet samt Mattias Svensson på kontrabas. Repertoaren var i princip densamma som i Ystad, vilket frekvent innebar material skrivet och arrat av Holmström. Bland flera fullträffar kan nämnas lyriska pärlan Osaka, The Wizard med ett Gil Evans inspirerat groove där saxofonerna raffinerat sammanstrålade, folkvisan Liten Karin kreerad av Mattias Svensson med honom i framkant samt Dogfight vars humoristiska anstrykning påminde om giganten Ornette. Fanns som antytts inget att anmärka på. Tvärtom hög standard på låtar och utförande. Ensemblespelet var delikat och varje musiker fick och tog chansen att träda fram i helfigur.

Efter paus fortsatte man från scen i samma härliga anda. Utmärkt vokal insats av Ulla-Carin Holmström registrerades. Med pedalförstärkning drog Jardemark iväg elegant på sin gitarr. Vid pianot ackompanjerade danske Osgood sig själv i en svidande blues. Rytmmakaren Michael Andersson – medlem i Mount Everest när det begav sig – gästade ypperligt när det var dags för bubblande utförlig afrikansk highlife-musik. Säcken knöts ihop förtjänstfullt på herr Kullhammars begäran, genom att en lycklig jubilars instrument stod i centrum och sträckte ut vackert i Silvercloud. Den innovative varme tenorsaxofonisten tackade för de berättigade hyllningar han fick. Många spelkamrater från en lång karriär fanns på plats för att visa sin kapellmästare kärleksfull uppskattning. Undertecknad överlämnade ett ex av OJ. När konserten var till ända kunde frejdiga lekfulla In Treatment höras jamma på nyöppnade Unity några stenkast från Nef.

Mats Hallberg