Värdig och festlig Wickmanhyllning under jazzfestivalen i Ystad

”Putte Wickman 100 Years” med Ken Peplowski, Viktoria Tolstoy, Klas Lindqvist & Claes Crona Trio, Ystad Saltsjöbad, Ystad Sweden Jazz Festival, 31 juli 2024 

Det ärofulla uppdraget att inleda 2024 års jazzfestival i Ystad hade, inte helt orättvist, tilldelats en sextett vars uppgift var att hedra minnet av vår klarinettlegendar Putte Wickman, som lämnade jordelivet 2006 och således aldrig hann medverka själv på festivalen. Bättre sent än aldrig. Och visst, det luktade förstås Wickman om det mesta, eftersom samtliga medlemmar i den av Claes Crona inkallade hyllningskommittén varit mer eller mindre lierade med Putte.

Gruppens verkliga stjärna var förstås 65-årige Ken Peplowski, en ytterst välrenommerad saxofonist, men framför allt klarinettist och mångårig Wickman-vän, från andra sidan Atlanten. Under de senaste 30 åren har han ständigt återfunnits i de flesta favoritomröstningar som finns i jazzbranschen på vårt nerslitna klot. Sällskap på Ystads Saltsjöbads estrad hade han av sin svenske instrumentkollega Klas Lindquist och pianisten Claes Cronas trio med Mattias Svensson på bas och Rasmus Kihlberg bakom trummorna. Plus alltid lika hörvärda Viktoria Tolstoy som sjunger jazz bättre och innerligare än de flesta i vår del av världen. Vi kan förresten inkludera resten av världen också, för så bra är hon. Och att hon var en av Wickmans favoriter är nästan självklart.

Det blev förstås klarinettsväng för nästan hela slanten. Och som svensk kunde man stolt sträcka på sig och glatt konstatera att vi svenskar, precis som i Olympiska spelen i Paris, faktiskt kan mäta oss med de allra bästa i världen. Åtminstone ibland. Att Klas Lindquist är en alldeles ypperlig altsaxofonist visste förstås de flesta av oss sedan tidigare. Men att han dessutom är en klarinettist av guds nåde kanske inte var lika bekant för alla. Men nu vet samtliga som närvarade på Ystads Saltsjöbad att det förhåller sig på det viset. Klas klarinettversioner av George Gershwins The Man I Love och Embraceable You var av mästarklass. Varken mer eller mindre. Men snart visade förstås Ken Peplowski att gammal är äldst genom att presentera en fullständigt makalös och högst personlig tolkning av Jerome Kerns gamla  All the Things You Are, som i vanliga fall brukar avverkas i ett rasande tempo. Men i Peplowskis tolkning blev den en mycket vacker ballad, där ingen ton var onödig. Och på tal om ton: Har någon i klarinetthistorien haft en vackrare ton än Ken? Eller en mer komplett teknik? I alla fall ingen sen salig Artie Shaws dagar.

Konserten var precis lika lekfull, och bitvis rolig, som en Putte Wickman-konsert brukade vara på den tid det begav sig. Och de flesta i bandet hade något festligt minne av vår legendariske klarinettkung att vidarebefordra till den lika fulltaliga som entusiastiska publiken. Putte skulle ha stormtrivts i sällskapet.