Variationsrikt och hänryckt på jazzfestivalen i Ystad

Text: Patrik Sandberg

Ystad Sweden Jazz Festival. 2-5 augusti 2023.

Ystad Sweden Jazz Festival arrangeras nu för fjortonde gången och har idag placerat sig högt upp på både den inhemska och den internationella jazzkartan.
Festivalscenerna var som tidigare år Ystad Teater, Hos Morten, S:ta Maria Kyrka, Ystad Saltsjöbaden, Klosterkyrkan och Saluhallen. Även Solhällan i närliggande Löderup stod som festivalscen.
Musik i Syd och Ystad Kommun var fortsatt största samarbetspartners och pianisten Jan Lundgren festivalens konstnärliga ledare. Målet är att bredda programmet både vad det gäller målgrupperna man vänder sig till och de genrer som ryms under festivalen. Det blev konserter för de yngsta inom ramen för jazzkidz och seniorjazz på äldreboenden.

Hammondorganisten Rhoda Scott (född 1938) stod för festivalens öppningskonsert som tog vid redan vid lunchtid på Ystad Saltsjöbad. I hennes samspelta trioformation hördes även franska trumslagaren Julie Saury och polskan Izabella Elfenberg på vibrafon och det i jazzsammanhang ovanliga instrumentet  glasharpa. Trion kom till via nätverket ”Sisters in Jazz” berättar Scott som har med rätta fått epitetet ”dagens drottningmoder av Hammond-jazz”. I hemlandet Frankrike kallas hon för ”barfota-ladyn” eftersom hon spelar just barfota på baspedalerna på sin B3:a. Scott har ett gediget CV, Ella Fitzgerald, Ray Charles och George Benson är några storheter hon arbetat med. Hennes drivna, soulmättade spel på orgeln spred stor värme, särskilt i sin Take A Ladder och Saurys Leave Me Alone.  Elfenberg är en skicklig vibrafonist men den underbara klangfärgen hon fick fram på sin glasharpa tog bitvis över uppmärksamheten från Scott. Intensiteten stegrades mot slutet av konserten när trion framförde en rungande version av Ray Charles What’d I Say.

Foto: Anna Rylander

En av YSJF stora affischnamn på årets upplaga var norska saxnestorn Jan Garbarek (född 1947).  Saxofonisten hördes tillsammans med sin numera sammansvetsade ensemble, slagverkaren Trilok Gurtu, elbasisten Yuri Daniel och pianisten Rainer Brüninghaus inför en hänförd publik på ett utsålt Ystad Teater.

Garbareks karriär sträcker sig nu över sex decennier. Hans särpräglade stilistiska svävande ton på både tenor, alt – och sopransax – sträng, eterisk, klagande men alltid tätt kontrollerad – blev en integrerad del av det så kallade ECM-soundet.  Bobo Stenson, Palle Danielsson och Keith Jarrett var några viktiga samarbetspartnerns under 1970-talet.

Foto: Mareek Piechnat

Repertoaren var varierad med stort utrymme för improvisation, dock inget nykomponerat utan byggde på Garbareks omfattande och redan befintliga repertoar, både mindre och mer välbekanta verk framfördes i en fyrdelad svit. Under den nästan två timmar långa konserten fick vi vid till största delen lyssna till den etnojazzfusion som färgade Garbareks 1990-tal med välbekanta kompositioner som Gautes Margjiit från albumet Twelve Moons (1993) och Pan från 1998 års Rites, i något omarbetade arrangemang. Det var komponerat in i minsta detalj men ändå fanns stort utrymme för improvisation i det hymnlika nyansrika melodiflödet.

 

Foto: Harri Paavolainen

I några spår framträder ett mer konstmusikaliskt uttryck fram. Brüninghaus smyckar klangbilden rutinerat och fångar lyhört  gruppens olika stämningar. Solide Daniel intog en mer underordnad roll men fick samtidigt stå i strålkastarljuset vid flera tillfällen med elastiskt basspel på sin högt uppmickade bandlösa bas. Garbareks spelstil var sparsmakad men balanserades samtidigt av hans varma ton. Gurtu stal stundtals showen från bandledaren och fick stort utrymme med längre soloutflykter. Tempot och lekfullheten höjs avsevärt i den senare delen av konserten när Gurtu ökar takten med sina pulserande intrikata slagverksserier och skapar utrymme för Garbareks mer expressiva fraser då saxofonisten stretchar ut på tenoren med ett mer öppet, fritt vokabulär.  När Garbarek låter sin krökta sopransax vila för en stund och trakterar tenoren blir det direkt mera must och märg. Konserten rundades av med en riktig Garbarek-klassiker Nu Bein där bandledaren trakterade sin sälgflöjt. Inre bilder av norska fjordlandskap målas fram. Som extranummer bjöds vi på en prominent version av en av Garbareks kändaste verk, meditativa Pygme Lullaby från 1996 års Visible Word (ECM).

Pianisten och kompositören Krzysztof Komeda (1931–1969) är ett av de största namnen i polsk jazzhistoria och en portalfigur i europeisk modern jazz. Inte minst för den unika filmmusik han skapade i samarbete med filmregissörer som Andrzej Wajda och Roman Polanski. I en specialregisserad hyllningskonsert till Komeda hördes polska pianisten Marcin Wasilewski och hans trio förstärkta av trumpetaren Tomasz Dąbrowski och tenorsaxofonisten Joakim Milder.

Foto: Marek Piechnat

Trion har ett långvarigt samarbete med en annan förgrundsgestalt i polskt och europeiskt jazzliv, trumpetaren Tomasz Stanko (1942–2018), som samarbetade med Komeda på 1960-talet. Milder arbetade med Stanko på hyllningsalbumet till Komeda Litania (ECM, 1997) och med Wasilewskis Trio på albumet Spark of Life (ECM,2014). Nyligen bortgångne Bernt Rosengren arbetade med Komeda på flera av hans mest banbrytande inspelningar.
Konserten inleddes med ett längre stycke, suggestiva Svantetic. Några inledande melodiska fraser från Wasilewski, Dabrowski fyllde på, sedan var den organiska processen igång med en ständigt växlande rörelse både inåt och utåt. Komedas eftertänksamma, ibland impressionistiska kompositioner bar ofta mörka synergier, men det lyriska tonspråket fanns alltid med i någon form vilket speglades väl av kvintetten. Alla i ensemblen improviserade runt själva teman, Milder och Dabrowski hörs i ett distinkt och atmosfäriskt formspråk om vart annat, ibland fritt, stundom med en något obortstad ton, ibland varmare. Båda blåsarna fick med få toner väldigt mycket sagt, som bäst exemplifierat i Litania och Ballada från Polanskis Kniven i vattnet plus i den spöklika vaggsångsvalsen ur Rosemarys Baby.

Foto: Anna Rylander

I senare delen av konserten ökades tempot betydligt och tonläget blev friare, som i Kattorna och i extranumret Cherry från Polanskifilmen Kniven i vattnet. Här skapades ett mäktigt, organiskt växelspel mellan trumslagaren Michał Miśkiewicz modellerande spel, Dabrowskis och Milders elastiska unisona tonflöde, Wasilewskis avväpnande, flödande kluster av feta ackord och rytmiska harmonier och basisten Sławomir Kurkiewicz pulserande rytmer. En enastående och oemotståndlig tribut. Utan tvekan en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Starkt profilerade kvinnliga jazzmusiker har haft framträdande roller på tidigare upplagor av YSJF i olika bandkonstellationer som Cæcilie Norbys Sisters in Jazz och Nicole Jonthängens olika SOFIA-projekt.  Meriterade danska slagverksoraklet Marilyn Mazur med bakgrund i Miles Davis band (1985-89) kom till Ystad Teater med sin åtta kvinnor starka ensemble Shamania som hon bildade 2015. Konsertens utgångspunkt var  senaste mångfacetterade skivan Rerooting (Clap Your Hands, 2023).

Foto: Harri Paavolainen

Grunden i ensemblens snillrika kompositioner är öppenhet och det kollektiva. Låtarna är uppbyggda kring urkraft genom att frammana shamanismens rituella inslag med fokus på rytm, kropp och röst. För att ge en fingervisning om hur det lät kan gruppens sound jämföras med det slagverkaren Bengt Berger skapar i sitt mångkulturella Cool Funeral Band.
Mazur nyttjade alla tillgängliga instrument från pukor, olika gongs till kalimba. Som extra kraft och exekutör på slagverk tillkom Lisbeth Diers.  Samtliga i den månghövdade ensemblen bjöd på en sprudlande spelglädje och tekniskt innovativt spel.  Blåssektionen med Lotte Anker på saxar, Liz Wessberg på trombon och Hildegunn Øiseth på gethorn och trumpet briljerade med vitalt och subtilt spel både i ensemble och solopartierna.

Sångerskan Josefin Cronholm fungerar som en viktig kugge i bandet med sin naturnära, klara och rena ton. Hon lös särskilt stark i meditativa The Birds Are Early Out och Spring Princess där klangfärger och färgrika nyanser på vidsträckta horisonter målades upp. På delikata, lekfulla Circular Chants och Rerooting förhöjdes den shamanska stämningen ytterligare.

Foto: Harri Paavolainen

Elaria Orchestra (EO) bildades av flöjtisten, saxofonisten Lina Lövstrand och pianisten, kompositören Erika Hammarberg 2018 med målet att synliggöra fler kvinnliga jazzmusiker i ett jämställt sammanhang. Unikt med EO är att de är Sveriges första professionella jämställda storband och består av både välutbildade musiker med lång erfarenhet från Sveriges jazzscener men även av unga, lovande nykomlingar. Musiken som framfördes av den 16 personer starka orkestern på Ystad Saltsjöbads scen var till största delen komponerad av Erika Hammarberg som också stod för arrangemang. Lina Lövstrands flöjtspel gavs ofta utrymme som i hennes snygga nykomponerade Curtain. Paso Doble är en snygg latinfärgad skapelse, skriven av Hammarberg där Johan Christoffersson fick stretcha ut i ett expressivt altsaxsolo. Pianisten själv, tenorsaxofonisten Magnus Dölerud, trumpetaren Erik Tengholm, trombonisterna Lisa Bodelius och Ella Wennerberg var andra profilerade musiker som stod i rampljuset i Hammerbergs charmiga och något underfundiga kompositioner som Humboldt och dynamiska Berget.

Foto: Harri Paavolainen

Klosterkyrkan stod som spelplats för det mer intima. Fransmannen, ackordeonisten Vincent Peirani (som hörs på skivor med bl a Ulf Wakenius och Youn Sun Nah) kunde avnjutas i en drabbande solokonsert. Virtuosen Peirani mejslade ut måleriska passager och lekfulla tonkaskader på sitt instrument och varvade rytmisk drivet spel med ett mer sentimentalt i tolkningar av låtar som Charlie Chaplins Smile, Simon & Garfunkels Sound of Silence, Egberto Gismontis Frevo och sin egen Enzo. Kyrkan fungerade som perfekt inramning för Peirani med dess mäktiga akustik och efterklang.

Foto: Marek Piechnat

En annan fransman som nyttjade den fina akustiken i Klosterkyrkan var Gregory Privat (medlem i Lars Danielssons Liberetto). I sin finstämda solokonsert utgick Privat från sitt senaste album Yonn (Buddham Jazz).  Resultatet blev en kontemplativ resa i flödande ackord där han förvaltade sitt västindiska arv och formade det till en personlig, sinnrik smältdegel där det karibiska möte klassiskt och jazz.

Foto: Markus Fägersten

Gitarristen Gustav Lundgren är främst känd för sitt musikaliska arbete i den romske virtuosen Django Reinhardts anda men spelar lika gärna spanskinfluerad jazz, brasilianskt eller Debussy. Tillsammans med sin trio French Connection fransmännen Rémi Oswald på gitarr och Eduard Pennes på kontrabas presenterade Lundgren ett brett program med tonvikt på en repertoar hämtad ur sin stora förebilds katalog. Djangonummer som Nuages och Minor Swing varvades med låtar som Ennio Morricones Cinema Paradiso, Luiz Bonfás A Feliciade, Luis Miquels Bésame Mucho och jazzstandards som All of Me. Lundgren besitter en bländande teknik och frasering, han är utan tvekan en virtuos av rang utan att för den skull bli högmodig.  Signifikativt för hans spelstil är lättheten i anslaget.  En konsert som gav mersmak.

Foto: Markus Fägersten

I den närliggande kyrkan, St:a Maria Kyrka uppträdde sångerskan Isabella Lundgren och pianisten Carl Bagge tillsammans med Växjö-baserade stråkensemblen Musica Vitale. Sångerskan har flera gånger tidigare bevisat att hon är en mästare på att tolka de amerikanska sångklassikerna. Denna temakonsert byggdes kring sånger man förknippar med Dorothy Fields texter. Bland de största låtmarkarna Fileds jobbade med var Jerome Kern. Klassiska nummer som A Fine Romance, On The Sunny Side Of The Street, I´m In The Mood For Love varvades med Where Am I Going? hämtad från musikalen Sweet Charity. Stråkarna var perfekt integrerade och gav musiken en ljuv kammarmusikalisk känsla. En helgjuten konsert där Lundgren kom helt till sin rätt, likaså Bagge som stod för snygga arrangemang och eleganta, pigga solon.

Foto: Markus Fägersten

Basisten, filmkompositören Kyle Eastwood, son till filmmogullen Clint, spelade för första gången på festivalen i Ystad. Spelningen med Eastwoods kvintett var den sista av en längre sommarturné. Temat var filmmusik man förknippar med pappa Clints filmer i nya arrangemang. Ennio Morricones A Fistful of Dollars formades ii kvartettens händer till svängig postbop, lite i linje med Art Blakeys Jazz Messengers. I ett medley signerat Lalo Schifrin framfördes ledmotiv ur Dirty Harry och Magnum Force i löst funkiga arrangemang, nära originalversionerna men mer solida och mindre oborstade. Även andra kända filmteman med jazziga förtecken framfördes som Lalo Schiffrins Bullitt, Adeles Skyfall och Henry Mancinis Pink Panther i livliga tolkningar där saxofonisten Brandon Allen och trumpetaren Quentin Collins steg fram i eldfängt unisont finlir. Bandledaren själv växlade sömlöst mellan el- och kontrabas, hamnade i centrum bara stundtals med habila solon men manifesterade under konsertens gång att det kollektiva i speluppläggen var det primära.

Foto: Markus Fägersten

Rutinerade New York-pianisten Bill Charlap är kanske mest känd för sitt täta och långlivade samarbete med nyligen bortgångne croonern Tony Bennet. Wynton Marsalis, Ron Carter och Phil Woods är andra storheter som jobbat med pianisten. Charlap bjöd på stilren klassisk pianojazz av främsta snitt tillsammans med Carl Allen på trummor och basisten David Wong.  Kända låtar av Duke Ellington, Jerome Kern och Hoagy Carmichael fick nytt liv i trions händer. Redan i de inledande ackorden i Michel Legrands romantiska What Are You Doing For The Rest Of Your Life? Slogs man av Charlaps likheter med Bill Evans,  både i anslag och det karaktäristiskt harmoniska formspråket. Ekonomiskt och sparsmakat men ändå grandiost. Särskilt minnesvärda blev trions avskalade, träffsäkra versioner av Ellingtons Mood Indigo och Caravan samt Thelonious Monks Monk´s Mood. En hommage till Bennet kom i det bejublade extranumret I Left My Heart In San Fransisco.

Foto: Harri Paavoloainen

Jubel blev det även när två av våra mest folkkära artister delade scen, sångerskan Lill Lindfors och trombonisten, sångaren (musikalisk ledning) Nisse Landgren uppbackade av Bohuslän BB. Konserten tog fart i ett rafflande instrumentalnummer Joe Zawinuls Walk Tall. Sedan följde sånger vi förknippar med sångerskan som bossalunkande Jag vill nå dig (Längtans samba) och klassikern Musik ska byggas utav glädje. Landgren och Lindfors hördes stundtals på duo, bäst lyckades de i en finstämd Jaques Werup komposition. Konserten rymde även ett par minnesvärda tolkningar av klassiska Olle Adolphson-nummer som Trubbel och Nu är det gott att leva. Landgren framförde några nummer ensam  med det dynamiska storbandet som Joe Samples och Landgrens Same old story och Jimmy Webbs The Moon Is a Harsh Mistress där Landgren fick glänsa i ett virtuost trombonintro. Kul att konstatera att folkkära Lill Lillfors nu vid en ålder av 83 har samma karisma som i början av sin karriär.  Även om hennes röst av naturliga skäl inte når samma höjder längre är hennes känsla för timing intakt.

Foto: Anna Rylander
Foto: Anna Rylander

Keyboardisten, pianisten, munspelaren, röstkonstnären Mats Öberg kunde höras i team med keyboardisten Dan Bornemark och sångerskorna Signe och Hjördis Bornemark (barn och barnbarn till barnvisekompositören Gullan) och trumslagaren Michael Pettersson i ett brokigt konsertprogram döpt till ”Jazz, Funk & Povel”. Det okomplicerade, gränsöverskridande har präglat och präglar Öbergs förhållnings- och uttryckssätt,  inte minst manifesterat i samarbetet med trumslagaren Morgan Ågren. Material från Öbergs färska, mångfasetterade album Visa från inneröra (läs rec i JAZZ nr 4#2023) framfördes med underfundiga melankoliska titlar som Signes tankar och Planet Hjördis. Öberg växlade sömlöst mellan munspel, flygel och moog och resultatet var både lekfullt och mångfacetterat. Tonårssystrarna hamnade i central roll i ett par Povel Ramel-sånger som Var är tvålen? och Ta av dig skorna. Mer soulfyllda vibrationer skapades när bandet  i ett snyggt arr bjöd på en cover av  somriga 70-talslassiker som Sunrise komponerad  av en av Öbergs husgudar Georg Duke. Liknande stämningar skapade ensemblen när de gav sig i kast med Jay Graydon/David Fosters och Airplays westcoasthit
Nothin’ You Can Do About It.

Foto: Harri Paavolainen

Malmöbandet, kvartetten Makross som frontas av blåsarna Jens Persson (altsax) och Rasmus Nyvall (tenorsax, basklarinett) har ett väl utvecklat samspel, som är svårt att värja sig emot. Makross musik är egenkomponerad men de hämtar bränsle från såväl thridstream,bopen, frijazzen med namn som Gerry Mulligan, Jimmy Giuffre, Sonny Rollins och Ornette Coleman likväl som från den nordiska jazztraditionen. Finurliga, lekfulla och glädjefyllda originalverk presenterades i kombo med Nyvalls torrhumoristiska mellansnack i skojfriska titlar som Kaffenörd och Äh fler än så. Rytmsektionen med Andreas Henningsson på kontrabas och Kristoffer Rostedts på trummor fungerade mer som ankare och pådrivare. Sammantaget bjöd den pianolösa Malmökvartetten på personlig och mångbottnad musik med många ingångar och brytpunkter som byggde vidare på den svenska traditionen med starka melodier.

Foto: Harri Paavolainen

Trumslagaren Pelle ”Trazan” Johansson som hörts i bl a Peter Asplunds XL BB hade till festivalen fått hedersuppdraget att sätta ihop ett handplockat band för en konsert.  Till den nybildade kvintetten anlitades basisten John Goldsby, altsaxofonisten Johan Hörlén (båda baserade i Tyskland och medlemmar i WDR BB), tyske pianisten Olaf Polziehn och amerikanska sångerskan Joanna Pascale. Originallåtar av flera av medlemmarna presenterades vid sidan av nya arrangemang av jazzstandards. Hörlen stod som främsta solist och fick visa fina prov på sitt expressiva spel i modala Nisse Sandströms Backgammon och visade upp ett mer mjukare, återhållsamt uttryck i sin egen Well And Where. Sångerskan Joanna Pascale gästade på några nummer och kom som bäst till sin rätt med snygg frasering i 40-tals standarden I Remember You.

Foto: Harri Paavolainen
Foto:Harri Paavolainen

Pianisten Jan Lundgren och basisten Hans Backenroth presenterade sitt projekt Jazz Poetry med musik hämtad från skivan med samma namn utgiven på ACT som kom i fjol med annat material som ligger duon nära.  Med stor känslighet,  musikalitet, finurliga infall och hypersensitivt samspel, bjöd duon på ett brett program innehållande bl a svenska folkvisor som Kristallen den fina, Mozarts Lacrimosa, Beatles She´s Leaving Home, Niels-Henning Ørsted Pedersens My little Anna och Lundgrens The Unexpected Return, en hyllning till framlidna pianisten, Lundgrens mentor Bengt Hallberg. Backenroth och Lundgren älskar genuint det de gör vilket de utan åthävor lyckades förmedla till sina lyssnare. Ren och skär jazzpoesi.

Foto: Markus Fägersten
Foto: Markus Fägersten

Ett viktigt och återkommande inslag på YSJF är satsningen på ung jazz som ägde rum på Hos Morten Café under rubriken Next Jazz Generation.  Ett par konserter presenterades dagligen med namn som Elvira Lundstedt Sextett, Miranda Pérez Kvartett, Axel Almqvist Trio, No Signal, OHOJ, Malik och man kunde lugnt konstatera att återväxten är god.  Sångerskan Elvira Lundstedts ”Duke Ellington’s Sound of Love” är ett band som bildades på Skurups Folkhögskola och som skapar musik med utgångspunkt i Duke Ellingtons repertoar i nya arrangemang. Begåvade Lundstedt har en härligt avväpnande raspig röst och stor scennärvaro. Hon sjunger okonstlat och chosefritt och gungar så där bluesfyllt härligt i swingtraditionen i rungande versioner av Ellingtonpärlor som Caravan, It Don’t Mean a Thing och Sound of Love. En sångerska som vi kommer att höra mer av framöver, var så säkra.  Goda synergier skapade även kvartetten Malik, vars sound bar drag av sfärisk, ambient ECM-estetik med saxofonisten och låtskrivaren Sofia Ahnfelt i central roll.

Finalkvällen avlutades storstilat med amerikanska sångerskan Deborah Brown ackompanjerad av pianisten Jan Lundgren Trio med Mattias Svensson på bas och batteristen Zoltán Csörsz.

Foto: Markus Fägersten

Tidigt i karriären, under 1990-talet, spelade Lundgren en hel del med sångerskan. Konserten kunde ses som en återförening. För 6 år sedan hördes sångerskan med Lundgrens trio på festivalen i ett hyllningsprogram till Ella Fitzgerald. Denna gång hade alster ur The Great American Songbook plockats fram. Jan Lundgren och hans trio gjorde också en platta tillsammans med Brown, Jan Lundgren Trio plays Victor Young (Sittel 2001), och vi fick lyssna till ett flertal nummer hämtade därifrån som A Hundred Years From Today, Stella by Starlight och Beatiful Love. Den rutinerade Brown hade full kontroll över såväl ord som toner och rytmer och intonerade  galant. Hon  behandlande  nyanserna i varje låt med omsorg. Brown och trion piskade fram det där lilla extra i en minnesvärd, rapp tolkning av Charlie Parkers Donna Lee.
Festivalledningen var mer än nöjda,  runt 8 000 biljetter såldes och ett dussintal konserter var utsålda..
Nästa år fyller YSJF 15 år och hålls mellan 31 juli – 3 augusti. Väl mött då….

Patrik Sandberg

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54787) [1]=> int(54639) [2]=> int(51323) [3]=> int(54382) [4]=> int(54541) [5]=> int(54707) [6]=> int(50803) [7]=> int(54731) [8]=> int(54715) [9]=> int(54566) [10]=> int(54735) [11]=> int(54790) }