Hännryckt och mångfacetterat på jazzfestivalen i Ystad

Ystad Sweden Jazz Festival, 31 juli – 4 augusti, 2024.

Från år till år har Ystad Sweden Jazz Festival vuxit med bredd och spets och tillhör numera en av landets tre främsta jazzfestivaler och har även placerat sig högt upp på den internationella jazzkartan bland sommarfestivaler.
Festivalen fyllde 15 år och förlängdes i år med en extra dag med konserter förlagda till den nya spelarenan Charlottenlunds slottspark. Centrala scener var annars som tidigare år Ystad Teater, Hos Morten, S:ta Maria Kyrka, Ystad Saltsjöbaden, Klosterkyrkan. Även Solhällan i Löderup och Tingshuset i Hammenhög stod som festivalscener.
Typiskt för årets upplaga var flera hyllningskonserter. En var hyllningen till Duke Ellington (50 år sedan hans bortgång) med Tommy Körberg, Rigmor Gustafsson, Margareta Bengtson, Jan Lundgren och Bohuslän BB. En annan till Putte Wickman som skulle ha fyllt 100 år i år. Klarinettisten hyllades i ett program under ledning av Claes Crona med Ken Peplowski, Viktoria Tolstoy och Klas Lindquist (läs Jan Olssons rapport bland övriga scenrecensioner).

En annan ikon inom svensk jazz hyllades i Ystad; kompositören Esbjörn Svensson (1964-2008). I fjol var det trettio år sedan Esbjörn Svensson Trio bildades. Trion bröt ny mark med sitt särpräglade sound och sin vilja att ständigt ta jazzen framåt. I fjol bildade basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström en ensemble med profilerade namn som Ulf Wakenius gitarr, Magnus Lindgren tenorsax och flöjt, Verneri Pohjola trumpet och Joel Lyssarides på piano för ett par hyllningskonserter.
Line-upen i Ystad var densamma med undantag av Magnus Lindgren som ersatts av klarinettisten och saxofonisten Fredrik Ljungkvist. Musiken hämtades ur trions digra katalog, samspelet och gruppdynamiken var lika täta som hos E.S.T och framträdandet färgades av personliga individuella inpass. Lyssarides, Berglund och Öström inledde på trio i en fängslande tolkning av From Gagarin’s Point of View, sedan intog flera av musikerna scenen en i taget.  Lyssarides fångade Svenssons estetik galant med sin fingertoppskänsla i timing, frasering och pausering och med oförutsägbara modulationer vilket också var ett av Esbjörn Svenssons signum.
Minnesvärt blev Lyssarides flyhänta spel i frapperande versioner av Elevation of Love och Good Morning Susie Soho. Dan Berglunds expressiva spel med framförallt stråken kom att bli en signatur för E.S.T. vilket han visade flera fina prov på, som i introt till From Gagarin’s Point of View och i When God Created the Coffeebreak. Öström stod för presentation av låtmaterialet och adderade känslofyllda minnesberättelser från åren med Esbjörn och spelade ömsom pådrivande, ömsom stödjande med innovativt, precist finlir. Wakenius levererade ett glödhet solo som huvudsolist i Seven Days of Falling  med sina igenkännbara kromatiska, melodiska gitarrpassager. Ljungkvist växlade smidigt mellan klarinett och tenorsax och bjöd på delikata soloinpass i Tuesday Wonderland och Elevation of Love. Pohjolas toner rörde sig från instrumentets lägsta till högsta, som i det inledande laddade introt i Eighthundred Streets by Feet. Med toner som var melodiska, mjuka och luftiga på en och samma gång, men som blixtsnabbt växlades till ett mer rörligt, pockande tonspråk. Extra färgsättare blev sångerskan Lina Nybergs inpass då hon oannonserat gästade ensemblen med sin finstämda komposition, jazzvalsen Waltz for the Lonely Ones där det mer lyriska och poetiska E.S.T.–formspråket framträdde. Låten skrev Nyberg när hon arbetade med Esbjörn Svensson på sin debut Clouds (Prophone, 1993). Den gavs också ut på E.S.T:s debutalbum When Everyone Has Gone (Dragon) samma år. Särskilt kännbar var Nybergs styrka att gestalta musiken och inte bara sjunga den. E.S.T släppte n element från den europeiska konstmusiken i sina alster, vilket belystes särskilt väl i konsertens avslutande långa, raffinerade stycke Behind the Yashmak.

En storstilad hyllning där samtliga i den meriterade ensemblen skänkte nytt liv åt musiken som en gång föddes av E.S.T.

Ett av festivalens stora affischnamn, tillika hedersgäst, var en av fusionjazzens stilbildare, trumslagaren Billy Cobham  med förflutet hos Miles Davis och som en av  originalmedlemmarna och medgrundarna av Mahavishnu Orchestra. Cobham kom med sin ensemble Time Machine där bl a, Gary Husband hördes på keyboards. Den 80-åriga mästertrummisen tycktes inte ha tappat någon energi, spelet var på högsta tänkbara nivå med betoning på virtuos, furiös, intensiv och eldig fusion. Lyckligtvis blev det ofta infernaliska och bombastiska tonsalvorna aldrig ett självändamål. Repertoaren bestod i stora delar av material hämtat från Cobhams glansperiod på 1970-talet med välkända nummer som Crosswinds, Red Baron, Stratus, Quadrant 4 och Paseo del Mar i nya, uppfriskande arrangemang. Husbands skiftande ljudlandskap på olika keyboards smälte ihop snyggt med elbasistens Michael Mondesirs gungande, melodiska spel, gitarristen Rocco Zifarelis tonrika, expressiva gitarrlöpningar och slagverkaren Marco Lobos intrikata, polyrytmiska inpass. Cobhams storhet ligger inte bara i hans osvikliga känsla för groove och timing utan i sättet han mästerligt ligger lutad mot groovet och rytmen.  Att Cobham är bandets nav och primus motor är det inget tvivel om. Han inte bara markerar takten utan har melodisk ”rullande” upplägg där han flitigt utnyttjar sina dubbla baskaggar.  Han besitter en ytterst sparsmakad och fysiskt ekonomisk spelstil där kraften ligger mer i handlederna än i armen.

I år riktade festivalen blicken mot Brasilien, flera profilerade namn som Yamandu Costa, João Bosco och duon Duo Siquiera Lima var på plats. Gitarristen Yamandu Costa spelade solo på festivalen 2022, nu återvände han för en intim duokonsert i team med festivalgeneralen, pianisten Jan Lundgren. Konserten var baserad på duons färska album Inner Spirits (ACT). Duon bjöd på en brokig blandning av stilar, tempon och stämningar. Improvisationerna framfördes med finurlig lekfullhet. Lundgrens förföriska klang- och rytmkänsliga spel matchade perfekt Costas virtuosa spelstil. Costa växlade mellan att smeka strängarna mjukt för att i nästa sekund öka intensiteten på sin gitarr med  7 nylonsträngar. Costa bjöd upp på ett myller av sydamerikanska stilar som milonga och choro. Costas livliga Diplomata och den sprudlande Chora Para Paquito blev örongodis. Det fruktbara samarbetet tydliggjordes allra bäst i Antonio Carlos Jobims Garoto, Lundgrens Fresu, Costas A Legrand och Evert Taubes Nocturne.

Stor klangrikedom och dynamik skapade även gitarrduon Duo Siquiera Lima (Cecilia Siqueira, Uruguay och Fernando Lima, Brasilien) under sin konsert. Duon bjöd på exceptionella fyrhandstolkningar i en innovativ och mångfacetterad repertoar som spände från Debussy och Bach till Astor Piazolla och Baden Powell. Den utsökta timingen och den finslipade tekniken har de arbetat fram under sina 20 år som bandkonstellation.  Fullständigt enastående var duons suggestiva version av Baden Powells Berimbau.

Gitarristen och sångaren Joao Bosco (född 1946) har i över fem decennier skapat musik med en stadig förankring i både bossanovan och samban men även i afrikanska rytmer. Som artist var han en av nyckelfigurerna inom MPB (Música Popular Brasileira). Elegant vävde Bosco  med kvartetten in modern jazz i sin musik med osviklig precision, dynamik och timing. Den rytmiska spelstilen är ett av gitarristens starkaste vapen. Rösten blev stundtals som ett eget instrument när han inlevelsefullt sjöng och visslade sig igenom klassiska låtar som Abricó-de-Macaco, Bala Com Bala. Coisa Feita och April Child (Moacir Santos). Bosco stortrivdes och skapade stimulerande och stark publikkontakt. Kompet med de meriterade brassarna, batteristen Kiko Freitas, basisten Gutto Writtis och gitarristen Ricardo Silvieras inkännande finlir höjde helhetsintrycket ytterligare en nivå.

Sedan tidigt 1970-tal har sångerskan Sylvia Vrethammar varit synonym med de sydamerikanska rytmerna då hon gjorde stor succé på sångfestivalen i Rio. Vrethammar kompades av Max Schultz (g), Leo Lindberg (p), Niklas Fernqvist (b) och Jonas Bäckman (dr) i en konsert som kretsade kring sånger från hennes senaste album Vortex. Vi fick lyssna till ett pärlband av kompositioner som alltid legat Vrethammar varmt om hjärtat med upphovsmakare som Burt Bacharach, George Gershwin, Richard Rogers, Paul McCartney och Antônio Carlos Jobim. Med sin luftiga, lätt beslöjade röst skapade sångerskan eleganta nytolkningar av de kända melodierna, särskilt hennes Jobimtolkningar andades stor närvaro.  I slutet av konserten gästade Boscos gitarrist Ricardo Silviera som tidigare arbetat med Vrethammar och landade i en fin samklang med sångerskan i en rungande själfull bossa.

När man hör australienska sångerskan, pianisten Sarah McKenzie är det nästan omöjligt att inte dra paralleller till Diana Krall. Tillsammans med en kvartettformation där Ulf Wakenius ingick framfördes brasilianska klassiker, tolkningar av jazzstandards och egenkomponerat tydligt inspirerat av hennes förebilder som Michel Legrand, Oscar Peterson och Antonio Carlos Jobim.  Särskilt smittande energi och espri skapades i tolkningen av Henri Mancinis Moon River,  Antônio Carlos Jobims Corcovado och Dindi samt i hennes egen Paris in the Rain. Wakenius gavs genomgående stort soloutrymme och han imponerade i ett längre, drabbande solostycke då han improviserade runt Egberto Gismontis Loro och Luiz Bonfás Manhã de Carnaval med sina karaktäristiska fraser.

Mer heta latinska rytmer stod spanska trumpetaren, sångaren Alba Armengou för. Hon ackompanjerades av landsmannen Vicente López på akustisk gitarr i en konsert i den anrika Klosterkyrkan. I programbladet presenterades hon som den nya stora stjärnan från Barcelona. Original av Armengou varvades med musik av bl a Joáo Bosco och A C Jobim. Smidigt och elegant växlade Armengou med att sjunga på portugisiska, katalanska, spanska och engelska. En klassisk siciliansk folksång förvandlade duon till sensuell och erotisk bolero, likaså jazzstandareden The Nearness of You omvandlades i duons händer till oemotståndlig finstämd bossanova. Minnesvärd blev också deras träffsäkra tagning på João Boscos Pret-à-porter de Tafeta.

Amerikanske trumpetaren, bandledaren och kompositören Bobby Medina (som spelat på festivalen ett par gånger tidigare) och hans ensemble The Latin American Jazz Experience bjöd på ett varierat smörgåsbord där svänget låg i förarsätet. Repertoaren bestod av egenkomponerat varvat med välbekanta jazzstandards och latinamerikanska klassiker från Horace Silvers Sister Sadie, Hugh Masakelas Grazing in the Grass till kubanska folksången Guantanamera. Bobby Medina intog oftast central roll  tillsammans med sonen, tenorsaxofonisten Conrad Medina. Den dansanta, gungiga  inramningen bröts först när  brasilianaren, accordionisten Gabe Hall-Rodrigues  fick stå i strålkastarljuset i ett par melankoliska nummer som gick i forró-traditionen.

Själfull estetik, tematk och inkännande samspel präglade konserten med afrikanen Ballaké Sissoko (kora) och de tre fransmässen Vincent Segal (cello), Emile Parisien (sax) och Vincent Periani (accordion). Den stilblandade kvartetten kombinerade deras olika musikaliska vokabulärer till en intressant dialog som resulterade i ljuv musikmix: jazz, västafrikanskt, cumbia, tango, balkan, klezmer, kammarmusikaliska impulser och mycket annat. Både Parisien och Periani har tidigare spelat på festivalen, ackordeonisten Periani så sent som i fjol. Musiken hämtades delvis från bandets album Les Égar​é​s (ACT, 2023) Cellisten Segal fungerade som viktig motor med både ackordspel och basgångar. När Parisien gav sig ut på hisnande utflykter på sin sopransax hördes lika delar Steve Lacy och Sidney Bechet. Särskilt inspirerat blev kvartettens tagning på Joe Zawinuls Orient Express där den kollektiva kreativiteten nådde klimax.

Tätt, tight samspel skapade även danska, prisade munspelaren Mathias Heise med sin nystartade ensemble, kvartetten Action 4´s med Anton Eger (dr), Connor Chaplin (b)  och Rasmus Sørensen (p) med material hämtat från deras kommande albumet Eclectic Horizons. Heise visade sig vara en makalös munspelare (världsmästare i kromatiskt munspel som 20-åring). Trots de blixtsnabba, mångtoniga soloinpassen från bandledaren blev de sällan överlastade. Utmärkte rytmläggaren Anton Eger, agerade motor och pådrivare med polyrytmiskt, infallsrikt spel. Formspråket lutade sig  åt ett intensivt  musiklandskap någonstans mellan fusion, elektronika, bop och folk. En konsert, full av själfull estetik och energi.

Brittiska tenorsaxofonisten Andy Sheppard behärskar många stilar och uttryck vilket han inte minst bevisat som medlem i Carla Bleys olika grupper genom åren. I vackra S:ta Maria kyrka hördes han ihop med basisten, fransmannen Michel Benita och italienska pianisten Rita Marcotulli (Anders Jormins intog tidigare basrollen i denna gruppformation).  Avsaknad av trummor gjorde att ljudbilden som skapades gav en luftig, melodisk prägel i långsamt, böljande tempo. Vid sidan av Sheppard intog Benita en central roll med inspirerat basspel och bildade det harmoniska fundamentet i musiken. Därtill lyhört spel från Marcotulli som skapade breda fonder med äventyrliga, porlande, klingande toner. Sammantaget blev utfallet som helhet bitvis något stillastående, men de måleriska, meditativa melodierna fångades perfekt i akustiken i den medeltida kyrkan.

Trumpetaren Karl Olandersson är utan tvekan en av landets främsta trumpetare, inte bara för sin mångsidighet utan även för sin personliga spelstil med distinkt harmoni och rytmik. Trumpetare med attack i spelet som Clifford Brown, Freddie Hubbard är tydliga inspiratörer. Den väl sammansvetsade kvartetten bestående av Martin Sjöstedt (b), Magnus Hjort (p) och Daniel Fredriksson (dr) hade fokus på material hämtat från bandets kommande, fjärde platta Hurry Up And Wait. De expressiva originalkompositionerna, skrivna av bandledaren, har tydliga rötter i traditionen men med en omisskännlig modern prägel. Ett slags upphottad modern budskapsjazz àla Jazz Messengers om man så vill. Olandersson bjöd på en färgrik palett klanger med sitt virtuosa spel, såväl kraftfulla tonfyrverkerier i låtar med högt tempo som en elegant, mjukare framtoning i balladerna. Han fick även bevisa att han är en habil sångare i en av balladerna. Konserten utmynnade i ett oemotståndligt sväng. Den stora dynamiska spännvidden och det lyhörda samspelet skapade en närmast telepatisk dialog.

Trio Circle, Hans Backenroth (b), Magnus Dölerud (sax) och Oscar Johansson Werre (dr) säger sig ha inspirerats av Sonny Rollins och Joe Henderssons pianolösa trioformationer. Saxofon, bas och trummor och frånvaron av ackordinstrument öppnar ju som bekant upp för friare och större spelytor. Trion presenterade alster hämtade från deras självbetitlade debutalbum. Dölerud stod för några original vid sidan av välmatade omtolkningar av verk skrivna av Miles Davis, Roffe Ericsson, Thelonious Monk, Cole Porter, Tadd Dameron och Palle Danielsson. Trion skapade en både inbjudande och tät, spatiös och sammanhängande organisk enhet. Döleruds tenorspel är både bluesfyllt, kraftfullt och rytmiskt starkt, medan Backenroths eminenta basspel både vidgar och har en sammanhållande funktion. Werres trumspel är mer följsamt, markerande än drivande. En stor grupp i det lilla formatet.

Gunhild Carling är globalt erkänd som multiinstrumentalist, sångerska och entertainer, djupt rotad i swingjazzen. Ute vid  Ystad Saltsjöbad hördes hon med Carling Familly (tre generationer familjemedlemmar) som spelade  åtskilliga olika  instrument, dansade, sjöng och tog den klassiska Vaudeville-stilen in i dagens tidsålder med energisk jazz i 1920 tals-stil. Gunhild Carling ledde även  årets Yazzparad som traditionsenligt  löpte genom staden. Hon tilldelades även det ärofyllda uppdraget att agera tonväktare och blåsa in festivalen från S:ta Marias kyrkton.

Ett viktigt och återkommande inslag på YSJF är satsningen på ung jazz som brukligt ägde rum på Hos Morten Café under rubriken Next Jazz Generation.  Ett par konserter presenterades dagligen med namn som Ebba Dankel Trio, Ellen Mörck-Group, The Bee´s Knees, MUSVIT, Första Parkett, Broder Hjalmings och Bondesson Trio. Ett brett spektrum av stilar presenterades och man kunde lugnt konstatera att återväxten inom svensk jazz ser ljus ut.

Finaldagen i Charlottenlunds slottspark inledes med Isländska veteranerna Mezzoforte som bildades redan 1977 och tillhör vid sidan av Björk till en av Islands största musikexporter genom tiderna.  Tre av originalmedlemmarna är kvar.: Eytór Gunnarsson, Jóhann Ásmundsson, och Fridrik Karlsson, numera förstärkta av saxofonisten Jonas Wall (Nils Landgren Funk Unit) och trumpetaren Ari Kárason.  Det är som tiden stått stilla när man hör bandet och deras slicka jazzfusion. Låtarnas karaktär  är melodiösa och sångbara, vilket har varit bandets främsta kännetecken. Svårt att kringgå att musiken bitvis känns daterad och något likriktad, men när megahiten Garden Party plötsligt spelades var det många nickande huvuden som syntes i parken.

Energin stegrades ytterligare några snäpp när Norrbotten BB under ledning av Jocke Milder möte musikkollektivet Blacknuss med sångarna Eric Gadd och Mary N’diaye i en konsert som innehöll allt från dansant souljazz till mer tillbakalutat groove i låtar som Thinking of You, Last Night a DJ Saved My Life och Do You Belive In Me där trombonisterna Mats Äleklint och Karin Hammar bjöd på vibrerande soloinpass.

Bohuslän Big Band tillsammans med sångfåglarna Tommy Körberg, Margareta Bengtson och Rigmor Gustafsson samt Jan Lundgren stod för festivalens finalkonsert:  en hyllning till Duke Ellington.  Ett pärlband av välkända evergreens man förknippar med Ellington framfördes men även hans sakrala repertoar hämtad ur Sacred Concert där Alice Babs var sångsolist. Margareta Bengtson fångade essensen särskilt väl i Babs-tolkningarna som I’m Beginning to See the Light och Almighty God i snygga arrangemang signerade Dicken Hedrenius. Rigmor Gustafsson fungerade som bäst i sällskapet när hon sjöng en avskalad och innerlig version av Prelude To a Kiss. Tommy Körbergs stämma matchade väl Bohusläns BB i detaljrika arrangemang med övertygelse och rutin. Hans magnifika sångtoner träffade hjärtat när han ensam backades upp av Lundgren i Lush Life, likaså i en läcker, suggestiv version av In a Sentimental Mood tillsammans med hela bandet. I finalnumret samlades hela ensemblen på scen och levererade en dansant, medryckande version av It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing).

Runt 9 000 jazzspisare vallfärdade till Ystad under festivalens fem fullspäckade dagar och festivalledningen var mer än nöjd.

Läs några fler konsertrecensioner från festivalen i Ystad, b la Jan Lundgrens duokonsert med Lars Jansson och hyllningskonserten till Putte Wickman  under www.orkesterjournalen.com under scen

Patrik Sandberg