Värme, sväng och idel gamla bekanta

Jan Lundgren
Stardust, Lund, 9 september 2016

Experimentell musikalisk förnyelse är inget den icke helt purunga publiken i klubben Stardust tvunget känner för; i stället verkar det som om man föredrar sina gamla kära bekanta. Ingen tycks tröttna på att somliga artister har besökt klubben otaliga gånger, i detta fall vid cirka 40 tillfällen sammanlagt. Det är just detta man vill ha: Musikanter som man vet man kan lita på, musiker som sprider värme och hemtrevnad, musiker som till slut blir som en familj till medlemmarna.
Så när pianisten Jan Lundgren med vänner invaderar källaren i Lunds nation vid Stardusts höstdebut är här minst sagt överfullt. Inte en fluga skulle haft en chans att ta sig in.

Janne Lundgren – med närvarorekord på 20 gånger – har ju också en särledes god hand med publikum, en förmåga han finslipat under många år och kärleken från Lundadiggarna är uppenbarligen besvarad. Hemligheten med Lundgren är att han ständigt lyckas förnya sig – alltid något fräscht och friskt vid varje speltillfälle.
Icke helt okända danska herrarna Alex Riel (trummor) och Jesper Lundgaard (bas) är också på plats och föreställningen toppas med fabulöse tenoristen, klarinettisten och flöjtisten Magnus Lindgren.
Jan Lundgren, god och glad, nyss 50, drar i gång med Secret Love med som vanligt lätt hand och subtilt behärskad studs, Magnus Lindgren faller strax in i sin rullande legatostil med fläkt av en ung Sonny Rollins. Svängigt, mysigt – extra kul när man upplever att musikerna, som nojsar och småfintar med varandra, har roligt på scen, spelglädjen är på topp, och publiken hakar på.

Lundgren/Lindgren har nyligen besökt Bilbao i Spanien och bjuder på en fyndig sak i 6/8-takt, lätt kryddad som för tankar till flamencon – som dock egentligen inte har ett dugg med norra Spanien att göra.
Givetvis hyllas mästaren och förebilden Jan Johansson med tre visor, och den gamla Midnight Sun Never Sets – Quincy Jones- och Arne Domnerus-klassikern – tolkas med stor varsamhet. Även Sven Asmundsen ges en tanke via Den första gång jag såg dig – också ytterst känsligt behandlad.
Men framtiden? Samma hjulspår, eller något radikalt nyskapande?
Både och. Säger bokare Svante Berglund, och nämner att en viss tenorist vid namn Bernt Rosengren – inte helt purung precis – anländer nästa vår. Nu i höst väntar spelningar med trumpetaren Anders Bergcrantz (som var förste artisten vid urpremiären 1992) i sällskap med tenorist Jonas Kullhammar – gamla goda bekanta allihopa. Stockholm Swing All Stars samt den danske pianisten och Erroll Garner-tolkaren Henrik Gunde Pedersen får representera nytänkandet, men för övrigt bokar klubben tydligen enligt samma policy som alltid.
Och varför inte?

Per Wikén