Veronica Eriksson rapporterar från Konfrontationen

DAG 1

Nu är Konfrontationen i Nickelsdorf igång! Första kvällen inleddes med Jean-Luc Guionnet & Lotus Eddé Khouri i en duo av ljud och rörelser. Därefter följde tre ganska olika konserter på Jazzgaleries scen, med halva publiken sittandes under bar himmel.

Roots Magic kombinerade tung bas, tunga trumbeats och tunga blåsriff med kraftfulla solon.

Strinquantet bjöd å sin sida på lågmälda och stämningsfulla improvisationer blandade med rummets alla ljud – lösspringande hundar, avlägsna tåg och en tyst viskande publik.

The Elks avslutade kvällen med en blandning av det elektroniska och det akustiska, som fick flyta samman till svävande ljudlandskap.

DAG 2

Andra dagen av Konfrontationen blev intensiv, med den ena imponerande konserten efter den andra. Under eftermiddagen skjutsades publiken iväg till en av festivalens andra scener, Kleylehof – en vacker gammal lada som hyrs av ett konstnärskollektiv. I en stor nedsläckt sal upplyst av videoprojektioner slog sig publiken ner på golvet framför scenen.

I_Am Echoes))) bjöd på ljud av elektronik, röst, gitarr och bas i samspel med visuella projektioner.

Lokomotiv Konkret inledde kvällen på Jazzgalerie, Konfrontationens huvudscen. Bandet som nu är inne på sitt fyrtionde år tillsammans bjöd på en intensiv konsert. Feiler spelade ibland på två saxar samtidigt, ibland höll han skrällande klockor i ena handen och saxen i den andra.

Under konserterna som följde var stämningen på topp och publiken fulltalig. Mellan elektronikbaserade Speak Easy och Where is the Sun bröt pianisten Sophie Agnel, basisten John Edwards och trummisen Steve Noble av med ett otroligt vackert och följsamt samspel.

Kvällen avslutades med Der Lange, Der Junge und der Dicke som ackompanjerades av en efterlängtad regnskur – de senaste dagarna har värmen här varit nästan outhärdlig.

DAG 3

Dag tre började den kanske oundvikliga festivaltröttheten infinna sig, och min hjärna fick allt svårare att rättvist bedöma all musik. Trots det måste jag säga att lördagen blev ännu en dag fylld av fantastisk musik.

För mig var dagens två höjdpunkter den österrikiska duon Also samt Red Trio + John Butcher.

Alsos konsert byggdes upp av kontraster. Musiken pendlade mellan att vara stenhård och rå eller lugn och minimalistisk.

Red Trio med John Butcher spelade en ganska typisk form av frijazz. Samtliga musiker på scen imponerade och samspelet var otroligt – alla gavs utrymme och lämnade utrymme på ett sätt som annars ofta kan kännas framtvingat, men som nu gav musiken ett lugn.

Även Rdeča Raketa + Jean-Luc Guionnet utmärkte sig. Deras kombination av kyrkorgel och långsamma improvisationer spelades i Evangelische Kirche, kyrkan belägen precis bredvid Jazzgalerie. En bra konsertlokal, men publikens knarrande i trappor och dörrar förstörde stämningen en aning.

Efter konserten gjorde Jean-Luc Guionnet också ännu ett starkt uppträdande med Lotus Eddé Khouri.

I Trio Now! imponerade Tanja Feichtmair med sitt saxspel och – i ett vackert parti – sitt lågmälda nynnande. När Georg Graewe spelade la sig ett lugn över publiken, vilket blev ett skönt avbrott från de andra ganska intensiva konserterna.

Slutligen fick sjumannabandet Karkhana avsluta medan jag på väg hemåt och uppfylld av upplevelser fortsatte att höra musiken genom natten.

DAG 4

Slutligen har sista dagen på Konfrontationen passerat. I eftermiddagssolen, som här är stekande het, fick vi se en konsert på festivalens hittills absolut häftigaste scen – ett gammalt grustag som förde tankarna till en amfiteater. Duon med Michel Doneda på sopransaxofon och Lê Quan Ninh på slagverk använde sig av omgivningen i sin musik och vandrade runt på området när de spelade. Publiken spred ut sig där de hittade en bra plats, vissa följde ivrigt Donedas och Ninhs rörelser, vissa vilade i skuggan.

Under kvällen på Jazzgalerie fick musikerna spela för ganska trötta öron. Men när Fire! Trio tillsammans med Oren Ambarchi slutligen intog scenen som sista band så återfick publiken intresset. Med en som alltid otrolig närvaro och medryckande energi så blev Fire! Trio ett perfekt avslut. Definitivt en av festivalens bästa konserter.

Veronica Eriksson