Vivian Buczek trollband publiken på Fasching

Text & foto: Marek Piechnat
Vivian Buczek  |  Fasching, Stockholm  |  23 mars 2022

Efter en drygt två veckor lång resa genom hela Sverige anlände Vivian Buczek med sitt band äntligen till Fasching i Stockholm. Konserten på Fasching var planerad som en grande finale på en releaseturné för Buczeks senaste album Roots (Prophone).

De som spelade på konserten skilde sig något från sättningen på skivan; trumpetaren Mårten Lundgren var inte med den här gången, medan trummisen Morten Lund ersättes av Adam Roos. De övriga bandmedlemmarna var dock med – pianisten och arrangören Martin Sjöstedt, saxofonisten Seamus Blake, bassisten Jesper Bodilsen, och förstås den viktigaste personen i sammanhanget: Vivian Buczek. Trots den långa turnén visade sig samtliga vara i mycket god form.

Det är svårt att hitta en mer sliten fras än den gamla klyschan att ”skivan var bra, men konserten var bättre”, men i detta fall är det faktiskt sant. Allt är snäppet bättre live än vad det är på skivan – samspelet musikerna emellan, improvisationerna, intensiteten. I Stevie Wonders Visions som inleder både albumet och konserten är Vivians röst och Blakes saxofon intimt sammanflätade. Bodilsen och Sjöstedt briljerar i den lyriska balladen Her Portrait. Det är dock inte lågmälda ballader som dominerar denna kväll, snarare tvärtom. I Yesterdays tar Blake fram sin så kallade EWI (”electronic wind instrument”) och spelar ett långt solo i sann Michael Brecker-anda. I Monikas vals bjuder den kanadensiska saxofonisten på en extatisk improvisation på sin tenorsax. I Bob Doroughs Devil My Care får vi återigen en dialog mellan sång och saxofon i ett mycket uppskruvat tempo. Det kokar på ett nästan fullsatt Fasching.

Mig veterligen finns det inte någon annan jazzsångerska i Sverige som behärskar scatsång med sådan bravur som Vivian gör. I slutändan är det trots allt ballader som Kenny Wheelers Who Are You? och Pat Methenys Fly Away som ger henne tillfällen att visa upp vilken skicklig sångerska hon faktiskt är.

Konserten medför också en bonus som av naturliga skäl saknades i studioinspelningen, nämligen Vivians mellansnack. Det är avspänt, roligt, och utfört med glimten i ögat. Ett exempel är när hon annonserar kvällens mest lyriska låt – balladen Her Portrait – och säger att vi ”inte kommer att fatta ett skit” eftersom den sjungs på polska. Detta har sannolikt sitt ursprung i hennes polska rötter, och det är ju roots som det hela handlar om.

Konserten avslutas med bandets paradnummer: Horace Silvers The Jody Grind, där samtliga musiker får utrymme att skina med egna solon. När det hela är slut sparar den uppenbarligen väldigt nöjda publiken inte på applåderna. En kväll på Fasching som kommer att minnas lång tid framöver.

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Relaterat

Annonser