Ystad: Arild Andersen-Tommy Smith-Paolo Vinaccia Trio

Arild Andersens grupp är enligt många en av Europas mest spännande grupper just nu. Äntligen får vi lyssna till hans sjungande, varma double bass nu tillsammans med den skotske saxofonisten Tommy Smith och italienske trummisen Paolo Vinaccia.

Ilama, ilama av Tommy Smith, fritt efter en folksång från Yemen, inleder och strax ger konserten mersmak då Arilds Rosetti spelas.

Arild Andersen låter varje ton klinga fullständigt färdigt med sin lugna och trygga utstrålning. Tommy Smiths kraftfulla och spännande tenorsax har ett minimalistiskt uttryckssätt, och kan låta hysteriskt stökig för att sedan väl passa in i Arilds tonslingor. I Dreamhorse får Smith tillfälle att visa raka motsatsen. Lyriskt och drömmande inleder han med sin flöjt, som han borde plocka fram mer än en gång.

Ingen jazzfestival utan Alfie, och här är den i Andersens fina tappning, som ger konserten omväxling och dynamik. Paolo Vinaccias trumspel synkroniseras väl med övriga gruppmedlemmars sound. Allt sitter som en smäck – trion har ju turnerat flera år med dessa musikstycken. Detta är mycket stämningsfull musik som förnyar jazzen och skapar nyfikenhet.

Lasse Seger

(Fotoförbud gällde på konserten)

Arild Andersen-Tommy Smith-Paolo Vinaccia Trio
Ystad Teater 4 augusti 2012

Arild Andersen b
Tommy Smith ts, fl
Paolo Vinaccia dr

Arild Andersen-Tommy Smith-Paolo Vinaccia Trio

Ystad Teater 4 augusti 2012.

 

Arild Andersen b

Tommy Smith ts, fl

Paolo Vinaccia dr

 

Arilds grupp är enligt många en av Europas mest spännande grupper just nu. Äntligen får vi lyssna till Arilds ”sjungande”, varma double bass nu tillsammans med den skotske saxofonisten Tommy Smith och italienske trummisen Paolo Vinaccia.

 

Ilama, ilama av Tommy Smith, fritt efter en folksång från Yemen, inleder och strax ger konserten mersmak då Arilds Rosetti spelas.

Arild låter varje ton klinga fullständigt färdigt med sin lugna och trygga utstrålning. Tommy’s kraftfulla och spännande tenorsax har ett minimalistiskt uttryckssätt, och kan låta hysteriskt stökig för att sedan väl passa in i Arilds tonslingor. I Dreamhorse får Tommy tillfälle att visa raka motsatsen. Lyriskt och drömmande inleder han med sin flöjt, som han borde plocka fram mer än en gång. Ingen jazzfestival utan Alfie, och här är den i Arilds fina tappning, som ger konserten omväxling och dynamik. Paolo’s trumspel synkroniseras väl med övriga gruppmedlemmars sound. Allt sitter som en smäck – trion har ju turnerat flera år med dessa musikstycken. Detta är mycket stämningsfull musik som förnyar jazzen och skapar nyfikenhet.

 

Lasse Seger

Annonser
Annonser