Sensationellt storband i tecknad seriekonsert

Brussels Jazz Orchestra “Graphicology” på  Palladium i Malmö den 11 februari.

Min kunskap om belgisk jazz sträcker väl sig ungefär till Toots Thielemans, Django Reinhardt och tenoristen/flöjtisten Bobby Jaspar (flerårigt knuten till Jay-Jay Johnsons kvintett i slutet av 50-talet). Nu har den utökats med ett storband som tillhör den absoluta världstoppen – Brussels Jazz Orchestra. Under namnet “Graphicology” spelade BJO originalkompositioner i unika arrangemang med fabulös precision, känsla och kollektiv som solistisk dynamik. Unikt nog så är “Graphicology” baserad och i symbios med grafiska berättelser i seriemagasinsformat med pratbubblor utförda av Philippe Paquet – en illustratör och berättare från Antwerpen. Hans grafiska partitur har sedan tonsatts av ett antal tonsättare (Dieter Limbourg, Michel Herr, Pierre Drevet med flera). BJO spelade den extremt fysiskt krävande musiken live medan bilderna/pratbubblorna projicerades på en filmduk bakom bandet.

Det handlade bland annat om Miles Davis minnen av Charlie Parker (“Jag tyckte inte om honom som person men älskade hans musik och utspel”). Inte minst skildrade den tuffa hippa NY-jargongen mycket om “dopeusing” vilket fick namn som Philly Jo Jones, Sonny Rollins, Tadd Dameron, Babs Gonzales, Fats Navarro, Walter Bishop och naturligtvis Bird själv att passera revy ifråga om avverkad fängelsetid. Men även Birds kärleksaffär och senare äktenskap med Chan (Anderson) berördes med öppenriktighet, inte minst rasförtrycket de utsattes för.

Rent jazzhistoriskt markerades även Louis Satchmo Armstrongs liv och betydelse för jazzens utveckling från New Orleans-åren till världsmusiker. I samma anda skildrades swingstilbildaren Fletcher Hendersons New York-liv, karriär och “ringar på vattnet”.
Även bluesens näring för jazzyttringar – destruktiva som progressiva i sprit- och knarkkantade musikerliv – stod på agendan, ytterligt skickligt animerat och musikaliskt beledsagande. Men den största upplevelsen var självklart BJO som tveklöst måste räknas som ett av de bästa storbanden – likt de främsta upplagorna av Stan Kentons, Maynard Fergusons, Buddy Richs band. Men allra mest liknar det Francy Boland och Kenny Clarkes historiska Big Band. Det är detta man mest tänker på när det gäller såväl BJO:s framtoning som dess inspirationskälla. Speciellt som Clarke/Boland kom till uttryck i albumet “Felliini 712”.

För BJO handlade det om sektioner som startade i furiösa tempon med stor skicklighet. Vilket är extremt glädjande när man tänker på dagens tynande storbandsscen. Därtill ska altsaxofonisten Frank Vaganée prisas. Han startade BJO 1993 och ledde nu bandet till stordåd via sin Cannonball Adderley-påverkade altsax i många häftiga konstruktiva solon. I brasset fanns två smått otroliga trumpetare som typ Kenton/Ferguson med förkärlek snabbt införlivat i sina dåtida organisationer – Nico Schepers och Pierre Drevet. Båda med en ambis som aldrig svek i styrka trots över två timmars “tryck”. Schepers solon i Louis Armstrong-storyn var stor konst och ljuvlig  “hörselmat”. BJO-projektet  “Graphicology” hade tidigare gjort en bejublad USA-turné. Nu var det Musik i Syd (och tack vare sin jazzproducent, basisten Ulf Rådelius) som lyckliggjorde Malmö som enda plats i Sverige.

Jag är fortfarande skönt bedövad av detta unika storbands bombastiska kapacitet som parades med lätthet och nyanserad smidighet, makalös instrumentkapacitet och möjligheter utan tekniska “snubbeltrådar”. Någon jazzfestivalarrangör borde åter ta hit detta storband (Jan Lundgren för Ystads Jazzfestival till exempel?). Vi som hade lyckan att hörsamma Malmögästspelet lär för evigt bära med oss detta vittnesbörd med oförglömligt intryck.

Christer Nilsson