Shabaka Hutchings

Foto: Yvonne Schmedemann

Stockholm, augusti. I norra ändan av Kungsholmstorg, strax intill Handelsbankens valvformade entré, satt ett klistermärke.
”Optimismus ist Feigheit”, förkunnade det. ”Oswald Spengler.”
Klistermärkets avsändare? Den tyska neue rechte-organisationen Der Funke.
Att den elitistiske filosofen Oswald Spenglers högtravande ord dyker upp i högerextrem propaganda är förstås inget nytt. Ända sedan Spengler år 1918 lät publicera den första volymen av det kulturfilosofiska verket ”Västerlandets undergång” (”Der Untergang des Abendlandes”) har hans tankar om ras, civilisation och determinism anammats av antidemokratiska män.
Och detta är i sin tur, anser jag, något fullkomligt symtomatiskt.
Ty Spengler – liksom hans ljusskygga lärjungar – är helt ute och cyklar.
Optimism är inte feghet. Optimism är mod. Optimism är att kämpa.
Optimism är att tro att jämlik och rättvis värld är möjlig.

”The artist’s role in any age is to reflect the zeitgeist, holding a mirror to the world. This is a time of darkness, requiring an honest expression of our generation’s rage, inertia, hopelessness but most importantly resilience, unity and love.”
– Utdrag ur presstexten till Comet is Comings tolvtummare Death To The Planet (The Leaf Label, 2017).

Foto: Tom Barnes

Shabaka Hutchings föddes i London men växte upp på Barbados. 1999, när han var 15 år gammal, gav en av hans mammas arbetskamrater honom några fullmatade kassettband.
– De innehöll bland annat The Caribbean Jazz Project, Greg Osbys Man-Talk for Moderns, Vol. X, Miles Davis My Funny Valentine: Miles Davis in Concert och Kind of Blue och några Grover Washington, Jr.-spår, berättar Hutchings på telefon.
– Jag hade hört lite jazz innan, men det var allt. Men de där banden gjorde att jag blev helt besatt av jazz. Jag brukade lyssna på dem om och om igen.
Vid den här tiden spelade Hutchings mest klassisk klarinett. Om och kring år 2000 – efter det att mor och son Hutchings flyttat från Barbados till Birmingham – började han emellertid mer och mer fokusera på jazzen och saxofonen.
– Jag försökte alltid gå när [saxofonisten och aktivisten] MC Soweto Kinch anordnade jamsessions – de var väldigt viktiga för min utveckling. Och en vecka efter det att jag anlänt till England träffade jag [saxofonisten och klarinettisten] Courtney Pine på en konsert. Vi hade ett långt samtal och han gav mig sitt telefonnummer. Courtney delar gärna med sig av sitt kunnande och jag brukade ofta fråga honom om råd när jag höll på att lära mig jazz.
Du medverkar också på Courtney Pine’s Jazz Warriors-albumet Afropeans.
– Ja, jag turnerade med Jazz Warriors strax efter det att jag tagit examen från [Londonuniversitetet] Guildhall School of Music år 2007.
Första gången jag verkligen lade märke till Hutchings var när jag såg Antoine Prums briljanta dokumentär “Taking the Dog for a Walk – Conversations with British Improvisers” (2014). Trettiotvå minuter in i den framför nämligen Hutchings (klarinett), Dominic Lash (bas) och Rhodri Davies (harpa) ett glödhett, kammarmusikaktigt och fritt improviserat stycke.
– [Multiinstrumentalisten] Steve Beresford var min guide in improvärlden. Han såg ett gig jag gjorde i London i mitten av 00-talet och efteråt bjöd han in mig att spela med The London Improvisers Orchestra. Jag hade just upptäckt artister som Cecil Taylor, Albert Ayler och Han Bennink då.
(fet) När “Taking the Dog for a Walk” filmades var du djupt involverad i Londons improscen. Spelar du fortfarande mycket fri improvisation? (fet)
– Inte för tillfället, nej. Jag uppträdde med [saxofonisten] Evan Parker, [basisten] John Edwards och [trummisen] Mark Sanders innan jul. Men jag älskar den typen av musik och jag älskar människorna som utgör den scenen, så får jag en förfrågan ställer jag upp.

“As a species we must embrace progression and motion as demonstrated by the celestial forces which underpin our ecosystem and enable our evolutionary progress.”
– Utdrag ur presstexten till Comet is Comings tolvtummare Death To The Planet (The Leaf Label, 2017).

Shabaka and the Ancestors

När detta skrivs är Shabaka Hutchings aktuell med dels Shabaka And The Ancestors-plattan Wisdom of Elders (Brownswood, 2016), dels Comet Is Coming-tolvan Death To The Planet (The Leaf Label, 2017). Shabaka And The Ancestors är ett oerhört – näst intill magiskt – lyckat samarbete mellan Hutchings och de sydafrikanska musikerna Mthunzi Mvubu (altsaxofon) Mandla Mlangeni (trumpet), Siyabonga Mthembu (sång), Nduduzo Makhathini (Fender Rhodes, piano), Ariel Zamonsky (bas), Gontse Makhene (percussion) och Tumi Mogorosi (trummor).
På omslaget till Wisdom of Elders står det bland annat att “[t]he ancestors are always with us, they teach us to harness energy and see into other worlds”. Räknar du de sydafrikanska jazzmusikerna som kom till London på 60-talet – Johnny Dyani, Chris McGregor och Louis Moholo och alla dem – till “the ancestors”?
– Absolut! Utan dem skulle Wisdom of Elders aldrig blivit gjord. De har betytt enormt mycket för den brittiska jazzscenen – de ingöt en väldigt speciell typ av vishet i den.
Comet Is Coming består, I sin tur, av Hutchings (här under namnet “King Shabaka”), Dan “Danalogue The Conqueror” Leavers (synth) och Maxwell “Betamax Killer” Hallett (trummor). Death To The Planet – som agerar uppföljare till Comet Is Comings mäktiga albumdebut Channel the Spirits (The Leaf Label, 2016) – bygger på grundstenar som Juan Atkins afrofuturistiska techno, Sun Ras kosmiska jazz och Fela Kutis revolutionära afrobeat. Med kraft och sväng ger den sina mångskiftande lyssnare hopp om både mänsklighetens och jazzens framtider. Rasisterna har haft sin stund i solen. Jazz är inte längre en punchline i en “Fast Show”-sketch.
Du har – med all rätt – fått mycket uppmärksamhet de här senaste åren. Är du förvånad över det?
– Både ja och nej. Jag försöker dock att inte lyssna för mycket på vad folk säger, för det är lätt att bli självbelåten, att börja tro på sin egen hajp.
– Någon gång kommer jag ta en paus och då kommer jag säkert slås av hur mycket jag gjort och hur utmattad jag är. Men just nu finns det ingen tid för vila! (skratt)
Exakt så. Momentum. Optmímism. Blicken framåt. Länge må Shabaka Hutchings fortsätta göra det han allra helst vill göra.
Senaste gången jag såg Der Funke-klistermärket låg det förresten i en av Stockholms stads papperskorgar.

INFORUTA
Namn: Shabaka Hutchings (”Shabaka kommer från farao Shabaka [712-698 f.Kr.] som var den siste nubiern som regerade över Övre och Nedre Egypten.”)
Spelar också – tillsammans med Seb Rochford (trummor), Tom Skinner (trummor) och Theon Cross (tuba) – i det New Orleans-via-Karibien-och-Västafrika-ljudande bandet Sons of Kemet.
Brownswood, Shabaka And The Ancestors skivbolag, drivs för övrigt av Gilles Peterson – samma Gilles Peterson som år 1998 släppte några banbrytande Courtney Pine-möter-drum’n’bass-skivor på sin etikett Talkin’ Loud.
Hemsida: shabakahutchings.com

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.