Sinne Eeg och Josh Nelson förförde publiken i Lerum

Foto: Christer Åkelund

Sinne Eeg & Josh Nelson, Dergårdsteatern i Lerum 6/11

Flertalet seriösa recensenter avhåller sig från av vara personliga. Framställer istället sina konklusioner som orubbliga sanningar. Vill ändå bryta mot ”regeln” och tala om att sång nog berört mest av alla musikaliska uttryck, vilket möjligen framgått av recensioner här i JAZZ .

En av kvinnorna jag sedan cirka femton år identifierat, på en absolut topposition inom jazzig vokalkonst heter Sinne Eeg.  Uppfattningen kvarstår med emfas efter konserten över två set i ett regnigt Lerum. Detta var nionde framträdandet med Los Angeles baserade pianisten Josh Nelson, vars meriterande samarbeten – Kurt Elling, Peter Erskine, Richard Galliano, George Mraz, Benny Golson, Tom Scott, Natalie Cole med flera – borde borga för än större berömmelse. Därtill är pianisten vars stil rättmätigt liknats vid Oscar Peterson kompositör, pedagog och bandledare. Andra set öppnar med instrumentalt spännande stycke av Nelson, i form av bluesig intrikat melodi. Oväntat nog används en liten Yamaha-synt som komplement till välklingande flygel, ibland sker parallell aktivitet på flygel och synt. Associerar då soundet till Quincy Jones album Body Heat som vimlar av klaviaturspelare.

Man inleder växlingsrikt med temperamentsfull tolkning av I Thought About You från 1939 och avslutar genom att Eeg framför ett av sina fina original.  Ingen aning om hur många oktaver Eeg rör sig mellan med sin djupa stämma. Röstens magnifika skiftningar gynnar textbehandling och märks i tonfall. Lika signifikant som vidunderligt kännetecken! Sångerskans  minst sagt anmärkningsvärda intonation och rytmiska begåvning präglar exempelvis Caravan, Better Than Anything med inlagd improvisation och How You Love Me On Mars där Nelson färgar melodin på synt.  Beundransvärt att den på uppgiften koncentrerade duon, kan unna sig ett avspänt förhållningssätt just för att de är superproffs. Sympatiskt att Nelson kunde brodera ut teman ordentligt i stick (virtuost sådant i Caravan) och andra mellanrum.

Finns så klart åtskilliga tryfflar att plocka fram ur deras läckra repertoar. Bitterljuv filmmusikalmelodi av Legrand, sömlös symbios  sång – piano i Mood Indigo, hisnande vokal prestation i potpurri på soundtrack från James Bond-teman krönt av Nobody Does It Better, palett av sinnesstämningar när Gershwin tolkas samt It Might As Well Be Spring, hit förknippad med Sarah Vaughan.

Ljudet var givetvis perfekt. Har sannerligen blivit bortskämd med lysande livemusik i höst. Enda man kan beklaga avser uppslutningen. Nu fick duktiga arrangörer vetskap om att allhelgonadagen inte lämpar sig för storstilade evenemang.

Mats Hallberg

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.