SJC 2011: Dee Dee Bridgewater och Norrbotten Big Band

DeeDee

 Jazzdivan – i ordets positiva bemärkelse – och superstjärnan, amerikanska sångerskan Dee Dee Bridgewater kom med en Grammy i bagaget till Luleå.

Med sitt senaste alster To Billie With Love From Dee Dee vann hon en Grammy för bästa vokaljazz 2010 i USA i februari. När hon var i Sverige för ett par år sedan gav hon konserter i trioformat, nu backades hon upp av det 15 man starka och spelskickliga Norrbotten Big Band.

Under tre speltillfällen i Sverige, i Luleå, Stockholm och slutligen Gävle, framförde hon sin mycket personliga hyllning till Billie Holiday. Arrangör och musikalisk ledare för detta gemensamma projekt var saxofonisten Håkan Broström.

Den nu 60-åriga Bridgewater är ju inte direkt ovan med storbandsformatet: som tjugoåring i mitten av 70-talet sjöng hon med legendariska Thad Jones & Mel Lewis-orkestern. Då befäste hon sitt personliga uttryck, men redan på debuten Afro Blue från 1974 bemästrade hon avancerad kromatik som gav henne kultstatus i initierade kretsar. Hennes röstregister spänner gott och väl över fyra oktaver. Dexter Gordon, Dizzy och Sonny Rollins är andra som hon jobbat med genom åren.

Under den drygt timslånga konserten fick vi inledningsvis höra örhängen som All Of Me, Lover Man och Good Morning Heartache då hon visade fina prov på sin bländande sångteknik. Från första stund var Dee Dees ton distinkt, smittande och glädjefylld, utan att för den skull förlora det smärtsamma och vemodiga uttryck som var så kännetecknande för Holiday. Bridgewater synkade alldeles utomordentligt med storbandet och Broströms fina arrangemang konserten igenom. Hennes breda röstregister kom helt till sin rätt, allra bäst blev det i det lilla formatet.

Det mest minnesvärda ögonblicket var en duell med basisten Martin Sjöstedt i en raffinerad version av My Mother´s Son-in-law. Andra höjdpunkter var den blytunga bluesen Fine & Mellow och den latinfärgade Lady Sings The Blues, följt av suggestiva och förföriska versioner av A Foggy Day och You´ve Changed.

Att Bridgewater gjorde en groda blev bara charmigt; det snarare förstärkte än förminskade helhetskänslan. Vad det hela handlade om var att Bridgewater började sjunga Good Morning Heartache som hon redan avverkat tidigare under kvällen, istället för att sjunga God Bless The Child.

Många av blåsarna i NBB glänste med vassa solon, starkast lyste Karl-Martin Almqvist på glödande tenorsax och Danne Johansson på lyrisk trumpet. Alltid lika hörvärda pianisten Daniel Tilling hade jag dock gärna hört i längre utflykter vid flygeln.

Konserten kvällen efter på ett närmast utsålt Konserthus i Stockholm var i stora drag identisk med den i Luleå, dock med några få ändringar. Det charmiga mellansnacket som handlade om allt från sexiga underkläder och date i Oslo till kälkåkning, var i Stockholm utbytt och fokus låg på låtarnas innebörd.

NBB och Dee Dee fungerade om möjligt ännu tightare ihop denna kväll. Stor eloge till bandledaren Håkan Broström som till konserterna skapat ett NBB som har få motsvarigheter vad gäller nytänkande, stabilitet och bredd i anslag och öppenhet i genren. Under Stockholmskonserten fick NBB stretcha ut ordentligt och i andra set ökades trycket successivt. Det inledande instrumentalstycket, Ellingtons Cotton Tail mynnade ut i extatisk blues.

Drottningen av jazz kom än en gång och segrade!

Patrik Sandberg

Festivalfoto: Anders Alm www.andersalm.se

Swedish Jazz Celebration
Dee Dee Bridgewater & Norrbotten Big Band
Kulturens Hus Stora Sal Luleå 26 mars & Stockholms Konserthus 27 mars 2011.