SJC i Luleå 24-26 mars: Första rapporten

deedee_bridgewater

Det är inte bara jag som sagt det, utan flera musiker och branschfolk på plats i Luleå under Swedish Jazz Celebration, årets stora svenska jazzfirande: ””Bästa någonsin”, ”All time high” och liknande uttryck studsade i samtalen.

För min del gäller det både programmets kvalité och det rent organisatoriska. Det senare är viktigare än man kanske kan tro. Ibland på festivaler ägnas mycket energi bland oss besökare på att klaga på att det är svårt att hitta scener, att det är fullt eller tomt, långa köer, förseningar…ja alltmöjligt sådant man kan gnälla över. Musikupplevelsen kan ibland naggas i kanten av sådan irritation. Men så icke i Luleå (med några undantag).

Kulturens hus, där alla aktiviteter pågick, är som gjort för den här typen av arrangemang. Bra akustik, nära till allt, en tilltalande arkitektur, informell och charmig personal. Inga sura vakter.

Men viktigast av allt: Urvalet av artister. Till kanske 80 procent spelades musik som i någon mening är nyskapande och fräsch. Publikfrieriet med ”säkra kort” var neddraget till ett minimum. De som vill ha svängig storbandsjazz av äldre snitt kunde limma sig fast vid Restaurangscenen.

Att något hänt när det gäller könsfördelningen av musiker i det svenska alltmer svårdefinierade musiklandskapet, är uppenbart. När jag kollade programmet hade jag inte en tanke på det faktum att ungefär hälften av huvudpersonerna i grupperna var kvinnor. Detta fick jag påpekat vid ett seminarium om jämställdhet på SJC. ”En milstolpe”, sa vokalisten och kompositören Anna Lundkvist och en av arrangörerna, Marie Vesterholm från SR. Räknar man antalet huvuden var en stor majoritet män, men som sagt, hälften av bandledarna var kvinnor.

Att det var kvalitén på musiken och inte kvotering som gällt är alldeles uppenbart. Samma gäller jazzkatterna som delades ut i Luleå. Fyra kvinnor och en man (se Jazznytt). Bara för några år sedan var Jazzkatten ute i oväder sedan män i juryn nominerat män till priserna.

Någonting har hänt.

Vid ett annat seminarium jämfördes jazzens situation i Norge med den i Sverige. Tore Flesjö, chef på Norsk Jazzforum berättade om den norska jazzens ekonomiska situation inför en häpen skara lyssnare. Bara Den Nationale Jazzscenen, som ”tillhör” Norskt Jazzforum har lika stort stöd som alla de drygt 100 klubbarna inom SJR i Sverige! Det har tagit många år av förhandlingar och kontakter för att uppnå den goda situation som råder i Norge, berättade Flesjö i ett samtal med SJR:s Magnus Thuvesson.

Så några kritiska kommentarer:

Den inledande middagen som SJC bjöd på med ett hundratal personer från branschen blev något jobbig. Här träffades journalister, arrangörer och musiker från olika delar av världen. Många kände varandra sedan gammalt och behovet att prata var stort. Men samtidigt med middagen spelade Norrbotten Big Band under ledning av Ann-Sofi Söderqvist finalbidragen i tävlingen ”Jazzverk”, med kompositioner av unga musiker. Självklart intressant att lyssna på, men pratlusten hos gästerna tog överhanden. Så där stod NBB och spelade medan vi gäster satt och skrek till varandra, för att kommunicera i ljudhavet. Inte kul för NBB, inte kul för kompositörerna och inte kul för oss gäster.

Krockar är ofrånkomliga i så stora arrangemang som SJC. Till exempel uppstod en del frustration inför det faktum att man lagt Elin Larsson Group, Atomic och The Opposite samtidigt. Men ibland tvingar väl logistiken fram sådana kollisioner.

Hutlösa priser på öl och vin är också något som kan noteras i marginalen.

Annars blev årets tioårsjubilerande upplaga av SJC den musikaliskt mest givande och välfungerande av de fem jag besökt.

För oss som är verksamma i branschen fungerar också SJC som ett slags firmafest, där möten av olika slag är nästan lika givande som musiken. Jag sa nästan.

OJ återkommer här på webben med recensioner från Swedish Jazz Celebration i Luleå, under dagarna framöver.

Lars Grip