♥ Ambrose Akinmusire: On the Tender Spot of Every Calloused Moment

Blue Note (Universal)
Ambrose Akinmusire tpt, Rhodes, Sam Harris p, synth, Harish Raghavan b, Justin Brown d, Genevieve Artadi v, Jesus Diaz perc, v. Insp I Brooklyn.

Det tycks finnas ett välgörande allvar i allt som trumpetaren Ambrose Akinmusire tar för sig, ett allvar som skapar storverk på storverk med idéburen musik. På A Rift in Decorum (Live at the Village Vanguard) (Blue Note, 2017) ställde han de klangliga extremerna mot varandra, på efterföljaren Origami Harvest (Blue Note, 2018) tog han in hiphopen som bärande element jämte jazzen. På On the Tender Spot of Every Calloused Moment närmar han sig bluesen, men i en mycket modern tappning. Samtidigt befinner han sig i en tradition av svarta jazzmusiker som kämpat mot rasism och för sina rättigheter i USA. Det bisarra och rasistiska polisingripandet som dödade George Floyd är bara ett i mängden i ett pågående skeende. Det måste få ett slut! I USA och i andra länder.
”… he is using his voice to dissect the complexity of black life in America. Yet he isn’t trying to summon gloom, he’s unpacking it all”, skriver Blue Note om Akinmusire och skivan. Akinmusire vägrar att förminska sig. Redan på The Imagined Savior is Far Easier to Paint (Blue Note, 2014) lät han en pojke läsa upp namnen på Trayvon Martin, Amadou Diallo och andra som fallit offer för våldet mot svarta. Samma tema finns, men utan ord och på ett ensamt Rhodes, i Hooded Procession (read the names outloud) på den nya On the Tender Spot. Han synliggör och drar slutsatser. I den mjuka vaggsångsliknande Cynical Sideliners tar han exempelvis hjälp av sångerskan Genevieve Artadi som sätter ord på vikten av att stärka de modiga och mota bort dem som hatar. Själv byter han här trumpeten mot Rhodes i ensamt komp.
Skivan inleds dock med mörk solotrumpet i Tide of the Hyacinth. När bas och trummor kommer in skapas flöde som förstärks av pianisten Sam Harris rullande klanger. Det kollektiva är igång och musiken öppnar upp sig, här finns det abstrakta men också det lyriska. Det är händelserikt utan att vara fragmentariskt. I samma låt hinner de landa i några långa rytmiska melodier där sångaren och slagverkaren Jesus Diaz sluter upp med recitation på yoruba. Historien finns där.
Att Akinmusire länge spelade med Steve Coleman har satt sina spår. Men han har ändå gått åt ett annat håll än säg Steve Lehmann. Kantigheten finns där i låtar som Moon (the return amplifies the unity) och Mr Roscoe (consider the simultaneous), men det blir inte lika matematiskt som hos Lehmann.

Genomgående framträder Justin Browns trummor och Harish Raghavans bas som något betydligt mer än komp. De är egna röster i sig som också är med och förflyttar musiken. Raghavans inledande solo i An Interlude (that get’ more intense) är ett talande exempel på den blueskänsla som genomsyrar albumet. Precis som på Blues (we measure the heart with a fist), som har en ganska abstract prövande form, är det här just bluesens melankoliska, sorgsna och kraftskapande känsla det handlar om snarare än det traditionell hörbart bluesiga.
I den lågmälda Reset (quiet victories & celebrated defeats) återvänder Akinmusire till extremerna i sitt trumpetspel. Förutom själva soundet är det väl just i intervallerna man hittar Akinmusires signum, det innehållsliga utrymmet mellan tonerna är långt och tar många gånger oväntade vägar. Visst finns det flöden i hans solon, men inte sällan skapar han istället abstrakta mönster med rytmiskt markerade sträck och punkter i olika nivåer. Det kan tyckas lite teoretiskt, men resultatet känns sällan det. Tvärtom. När han exempelvis hyllar vännen Roy Hargrove i låten Roy, vilken bygger på hymnen The Lord’s Prayer, är han så otroligt mänsklig och sorgsen.

Överlag är det väldigt fascinerande hur Akinmusires formstarka musik släpper fram det improviserade och ibland känns nästan flyktig. Jag hittar hela tiden nya infallsvinklar i mitt lyssnande, nya saker att upptäcka och häkta fast lyssnandet vid. Det finns naturligtvis ett djup i musiken, men den är också så händelserik att man snarare förflyttar sig sidledes i lyssnandet för att snappa upp skiftningarna. Ambrose Akinmusire tillhör tveklöst de stora inom modern jazz i dag.

Magnus Nygren