♥ Fire! Orchestra: Arrival

Rune Grammofon (Border)
Mariam Wallentin v, Sofia Jernberg v, Anna Lindal, vln, Josefin Runsteen vln, Katt Hernandez vln, Leo Svensson, cel, Susana Santos Silva tpt, Per Texas Johansson oboe, bcl, contrabass cl, Christer Bothén bcl, contrabass cl, Isak Hedtjärn cl, as, Mats Gustafsson bs, Tomas Hallonsten keyb, Johan Berthling b, el b, Andreas Werliin d. Insp 7–9 januari 2019 i Atlantis Studio, Stockholm.

Alla som följt Fire! Orchestra de senaste par åren har hört förändringen. Det maxade som var så fantastiskt i början står nu tillbaka. När den 14 personer starka gruppen nu släpper Arrival förflyttar de energifälten från det utåtriktat expressiva till det, absolut inte introverta men i alla fall det mer strukturerade och låtmässiga. Visst finns uttrycken av smärta kvar, inte minst i den släpande grooven Dressed in Smoke, Blown Away där Mats Gustafsson eldar på smakfullt – hur motsägelsefullt det än låter – med sin uttrycksfulla barytonsax. Här lever det typiskt Fire!-aktiga dessutom kvar, där rytm och melodi förenar sig i tungt gung via Johan Berthlings bas och Andreas Werliins sugande trumkomp. Visst, grooven dyker upp på andra ställen på Arrival, men jag skulle inte säga att det är den som gör skivan. Vad som gör Arrival, och vad som gör den mästerlig är melodiernas styrka. Naturligtvis i covern på gitarristen Robbie Bashos makalösa Blue Crystal Fire och i At Last I Am Free som Robert Wyatt tidigare förevigat så innerligt. Fire! Orchestra gör strålande versioner av dem båda utan att främmandegöra dem alltför mycket. Men även melodin i den egna (I am a) Horizon biter sig fast. Här står Mariam Wallentin i vokalt centrum och Sofia Jernberg kontrasterar, det mörkt rockbetonade möter det ekvilibristiskt frispråkiga. Den 13 minuter långa låten kan också stå som exempel för hur bra arrangemangen tar hand om de givna förutsättningarna, exempelvis hur stråkarna byggs in i musiken istället för att bara vara en krydda och hur blåset bygger vibrerande men sparsmakade grundytor. Susana Santos Silva visar dessutom sin höga klass i ett av skivans bästa solon. Arrivals sju kompositioner genomsyras på detta sätt av en mängd detaljer, lagringar som skaver mot varandra och ibland blommar ut i förvånansvärt konventionell prakt, individuella prestationer och kollektiva gemenskaper i drivna arrangemang. Skivan är ett lysande exempel på hur dagens musik ofta handlar om att återanvända äldre ingredienser och sätta ihop dem på sätt som vore allting nyskapat. Och det är det ju. Ganska fantastiskt så!

Magnus Nygren