♥ Hanna Paulsberg Concept + Magnus Broo: Daughter Of The Sun

Odin Records
Hanna Paulsberg s, Magnus Broo tr, Oscar Grönberg pi, Trygve Waldemar Fiske b, Hans Hulbækmo dr.

Pianoklanger och hummande. En mycket närmickad saxofon och trumpet. Brus och knaster, knäpp och andetag. Så inleds Hanna Paulsberg Concepts fjärde skiva Daughter of the Sun. Bandet har spelat ihop i åtta år och har på denna skiva bjudit in svenske trumpetaren Magnus Broo för att knuffa bandet utanför sin bekvämlighetszon. Tryggve Waldemar Fiskes kontrabas, med fantastisk ton, liksom klättrar fritt över hela första spåret. Det är lättlyssnat men spännande. Lite snabba vispar här, lite vissel där. Strax efter mitten några dissonanser och musiken går från puttrigt till mer högintensivt. När Little Big Saxophone börjar blir jag glad över hur bra ljud det är, här finns inget mer att önska. Pianot och basen låter bara så snyggt. Little Big Saxophone är mer av den Hanna Paulsberg jag känner till – med finurliga, studsiga, lite oväntade men framförallt svängiga melodier. Hon och Broo spelar, förmodligen på cue, unisona fraser över ett friare komp, vilket får mig att tänka på Fredrik Ljungkvist. I solot går oerhört skickliga trummisen Hans Hulbækmo, som ju spelar med Ljungkvist i Atomic, över till beat. Broo solar och bygger upp en expressiv dynamik till Paulsberg som tar vid. Hon är en utmärkt improvisatör. Det låter organiskt och naturligt, som att hon har tillgång till en mängd känslouttryck och återigen: framförallt svängigt! Och det kan ju absolut vara gott så. I Hemulen tar ferie tisslas och tasslas det. Här står Oscar Grönbergs delikata piano ut särskilt. För mig är han en pianist med ett helt eget språk, som inte härmar något eller någon annan. En bit in har Hemulen packat färdigt och färdas nu på ett lunkigt och sambalikt beat mot semestern. Gruppen är inspirerande samspelta och ger stor plats för att alla musiker också ska få skina individuellt. I enda spåret som inte är skrivet av Paulsberg själv, Serianna av basisten Fiske, slängs man huvudstupa in i sväng. Broo och Paulsberg ansluter i snygga stämmor. I en annan kontext och med annan instrumentering hade det kanske kunnat kallas ”slickt”, men det blir förstås aldrig fånigt här, bara soligt och upplyftande. Jag vill se detta album live! Titelspåret Daughter of the Sun klingar ut. Jag tänker att det här är en av Europas bästa jazzgrupper just nu. Bouncing with Flower Buds som refererar till Bud Powells Bouncing with Bud avslutar denna sex spår långa skiva. Efter Broos mäktiga och tonrika solo tar Paulsberg nästan omärkligt över med sparsmakade linjer av sextondelar. Plötsligt är bandet tillbaka i en musik som skulle kunna vara en blandning av det bästa från sjuttiotalets ECM och någon odödlig klassiker av Buena Vista Social Club. Otroligt rolig, snygg, svängig och spännande musik.

Anna Berglund