♥ John Scofield: Combo 66

Verve (Universal)
John Scofield g, Gerald Clayton p org, Vincente Archer b, Bill Stewart dr. Insp. New York april 2018.

Titeln på nya skivan Combo 66 anspelar på gitarristen John Scofields ålder och efter närmare 50 skivor i eget namn är Scofield fortfarande högproduktiv. I en intervju i DownBeat nyligen (nov. 2018), utvecklar han sina tankar om vad som drivit och fortfarande driver och inspirerar. Scofield konstaterar förnöjt att ålder i sig inte är något hinder eller belastning för kreativitet, tvärtom ger erfarenhet andra och nya infallsvinklar. Allt material på Combo 66 är skrivet av Scofield och i likhet med hans senare plattor präglas den av renodling och förenkling i melodik och struktur. Man känner genast igen hans tvära, komprimerade upplägg där funk- och blueselement blandas med country-influenser och kryddas med jazziga bop-inslag. En musikalisk brygd som blir högst personlig och signifikativ. I gruppen ingår trumslagaren Bill Stewart som samarbetat med Scofield i drygt 20 år, vilket gör att han närmast intuitivt läser av, balanserar och håller samman det rätt spretiga ramverket. Basisten Vincente Archer som bland annat spelat med Robert Glasper och Nicholas Payton, tillhör en yngre generation musiker som är vana att bryta genregränser. Detta gäller också i hög grad för pianisten och organisten Gerald Clayton som spelat mycket med trumpetaren och nydanaren Ambrose Akinmusire. Inledande Can’t Dance är en typiskt medryckande funkbaserat nummer med korthuggna, dansanta inslag med repetitiva inslag à la James Brown, där gruppen unisont bygger upp ett komprimerat tryck. Willa Jean har en bluesbaserad botten där Claytons piano sufflerar Scofields solon. Uncle South har en gospelfärgning i Ray Charles anda men med ett stadigt funkbeat, vilket accentueras i den temposnabba New Waltzo. Två spår sticker ut från den etablerade mallen, den sofistikerade folkpopballaden I’m Sleeping In och den swingaktiga King of Belgium, en hyllning till Django Reinhardt. Sammantaget en klassisk Scofield-platta, där han på ett självklart sätt vrider och vänder på sitt matiga grundrecept med kompetenta medmusiker.

Ulf Thelander