♥ Nacka Forum: Så stopper festen

Moserobie
Goran Kajfeš, tr, mellophone, crumar evi, perc, Jonas Kullhammar ts, as, fagott, perc, Johan Berthling b, Kresten Osgood dr, vib, orgel. Insp. i studio Moserobie, Stockholm.

Den första Nacka Forum-skivan släpptes för sjutton (!) år sedan. Svindlande fakta. Tiden rör sig alldeles för fort. De tre originalmusikerna (Kresten Osgood kom med först efter tredje skivan, Kjell Nordeson var trummis i början) har gjort massor av saker sedan dess, utvecklats åt olika håll, men spelat ihop ibland, inte minst i Goran Kajfeš Subtropic Arkestra och Fire! Orchestra. Nacka Forum har en mer lekfull och bångstyrig ådra än nämnda större ensembler. Det finns ett flin i musiken, kullerbyttor, Chaplin-gester.

Självklart är allvaret där också och en poesi som till exempel kommer fram i de två låtarna komponerade av Johan Berthling, Epilog, spirituell, med en öppen känsla, och Reboleirs, vacker, vemodig och vidunderligt fin, särskilt när Jonas Kullhammar spelar fagott, snyggt, mer av den varan! Kullhammar-bitarna bottnar i hans sound, det hårdboppiga, på den inledande One, Two, Three O’Clock dyker Bengt ”Frippe” Nordström upp i huvudet, och jag blir härligt yr av den hetsiga Ohsogood som liksom snurrar sig tillbaka till jazzens begynnelse. Det sydafrikanska spåret från tidigare skivor (Hugh Masekela- och Johnny Dyani-covers) finns också kvar, inga tolkningar denna gång, men lyssna på Gonglåt från Orminge som trots namnet kunde vara hopknådad av Chris McGregor eller någon annan i den traditionen.

Ska jag gnälla på något är inslagen av keyboards ett grepp som inte hittar någon naturlig plats. Kanske är det en färgstark krydda i en livekontext. Den avslutade Osgoodlåten, Haltefanden, helt utan orgelfärger, har en stark och tydlig melodi, som säger adjö, likt en procession, och rör sig mellan Norden och ett annat land, långt, långt borta.

PM Jönsson