2 x Intakt

Eskelin – Weber – Griener
Sensations of Tone

Intakt CD 276 / www.intakt.ch / Tid: 53 min.
Ellery Eskelin ts, Christian Weber b, Michael Griener dr. Insp. den 15 februari 2016 i Brooklyn, New York.

Jim Black
Malamute

Intakt CD 283 / www.intakt.ch / Tid: 52 min.
Oskar Gudjonsson ts, Elias Stemeseder keyb, Chris Tordini b, Jim Black dr & sampler. Insp. i mars & augusti 2016 i New Jersey.

Min fru funderar ibland över hur det ser ut i mitt huvud. (Visst, stundligen gör jag det själv också.) Särskilt när hon ser mig i vardagsrummet synbart avslappnat lyssnande till något som i hennes öron är nära nog – dån! – läsandes Språktidningen (eller OJ…) med ett glas vitt i närheten. Leendes. Visst, något konstigt är det nog i min boll eftersom jag kan tycka att båda dessa skivor känns loja och lite energilösa. Ja, men allt är ju relativt. Min fru skakar på huvudet åt den slutsatsen och håller verkligen inte med. Men jag vill ju så gärna att det ska vara på ”riktigt”. Det ska kännas att musikerna vill berätta något, det är ju det musik och konst handlar om. Så varför kommunicerar dessa skivor inte fullt ut med min förtvinade hjärna? Ja, säg det.

Eskelin med mannar varvar fria improvisationer med äldre jazzlåtar som Shreveport Stomp och Ain’t Misbehavin’. Kreativiteten är klart större när gruppen är ”bundna” av låtar. Det kan tyckas motsägelsefullt och lite konstigt men att ha någon regel och att begränsa sig ökar faktiskt ofta ”friheten” i ”fri-improvisation”. Tyvärr blir de fria improvisationerna här väldigt förutsägbara. Samma mönster upprepas – försiktig början oftast solo, resten ansluter, sakta uppbyggnad till puls, snopen avslutning – detta återkommer i flera låtar. Synd. Visst, de är ju inga ”fläska på”-musiker direkt, snarare akustiska kammarfrijazzare kanske, men ändå. Ellery Eskelin är för mig sedan åratal tillbaka en stor favorit men här blir det inte en fullt ut gnistrande och sprakande fest vi bjuds på, utan snarare en lite beige guidad rundtur på kontoret.

Helt otroligt oväntat, men jag får faktiskt ibland en klar muzaksvirrning när jag lyssnar på Jim Blacks Malamute, en konstig känsla och en märklig känning. Ljudbilden är ofta ganska dämpad, filmisk och drömsk. Jag har svårt för mixningen. Att den som spelar svagast och med minst energi, Oskar Gudjonssons lallande lågenergisaxofon, är den som hörs mest. En effekt, visst jag fattar, men det låter ibland väl konstigt. Men trots allt så förflyttas vi onekligen till en egen värld, ibland med fantastisk kontrapunkt och en hisnande polyrytmik. Jim Black är ett krutpaket och en genialisk trumspelare. Punkt.

Det är märkligt att lyssna på dessa två skivor parallellt. Jag blir nästan spökrädd ibland när grupperna enskilt och tillsammans faktiskt blir någon slags fusion och ekon av den fantastiska trion med Eskelin, Black och Andrea Parker, som gav ut ett pärlband med lysande album på Hatology för tjugotalet år sedan. Liksom Hatology är också Intakt ett schweiziskt skivbolag. Men det är kanske inte så konstigt. Så klart är detta två på många sätt bra och naturligtvis högkompetenta skivor, men som båda dras med en något dämpad och loj ”en dag på jobbet”-problematik. Två mellanskivor tycker jag nog, från två viktiga och starka röster i improvisationsvärlden.

Per-Åke Holmlander