4 x PI Recordings

Steve Coleman and the Council of Balance
Synovial Joints

PI recordings PI157 / Forsyte / Tid: 62 min.
Steve Coleman as, Jonathan Finlayson tp, Maria Grand ts, Barry Crawford fl, Rane Moore cl bcl, Jeff Missal tp, David Nelson trb, Tim Albright trb, Kristin Lee violin, Chris Otto viola, Jay Campell cello, Greg Chudzik kontrabas, David Bryant p, Miles Okazaki g, Anthony Tidd b, Alex Lipowski perc, Nei Sacramento perc, Ramon Garcia Perez perc, Mauricio Hererra perc, Jen Shyu vo, Marcus Gilmore dr. Insp i New York den 11-13 oktober 2014.

Liberty Ellman
Radiate

PI recordings PI160 / Forsyte / Tid: 42 min.
Liberty Ellman g, Steve Lehman as, Jonathan Finlayson tp, Jose Davila trb tuba, Stephan Crump b, Damion Reid dr. Insp i New York den 3–4 november 2014.

Matt Mitchell
Vista Accumulation

PI recordings P162 / Forsyte / Tid: 49+47 min.
Matt Mitchel p, Chris Speed ts cl, Chris Tordini b, Dan Weiss dr. Insp i New York den 8-9 januari 2015.

Jean Shyu & Jade Tongue
Sounds and Cries of the World

PI recordings PI161 / Forsyte / Tid: 61 min.
Jen Shuy p vo, div stränginstrument perc, Ambrose Akinmusire tp, Mat Manieri viola, Thomas Morgan b, Dan Weiss dr. Insp i New York den 27 augusti 2014.

PI Recordings är ett New York-baserat skivbolag – som arbetar under mottot ”dedicated to the innovative” – med en flödig utgivning av kreativ jazz som rör sig på breda och gränsöverskridande spelplaner både i form av fria improvisationer och strukturerade, komponerade spelsystem samt olika blandningar däremellan. Flera pionjärer verksamma inom AACM som Muhal Richard Abrams, Roscoe Mitchell, Wadada Leo Smith såväl som nya banbrytare som Vijay Iyer och Rudresh Mahanthappa och Steve Lehman finns representerade i PI:s välfyllda katalog.

Altsaxofonisten Steve Coleman har sedan 80-talet skapat en självständig och högst personlig position på den amerikanska jazzscenen och har i intervjuer ofta karakteriserat och jämställt sitt konstnärskap med grundforskning. Senast i Down Beat kring den senaste skivan Synovial Joints, där han fokuserar på att kartlägga förbindelser och förgreningar av olika musikaliska grundelement, vad som förenar och håller ihop en komposition melodisk. På förra skivan Functional Arrhythmias (PI, 2013) stod rytmen i fokus, denna gång är det harmoniken som är central. Trots de komplexa teoretiska och filosofiska tankegångarna bakom Colemans kompositioner, är de paradoxalt nog lätta att ta till sig, främst för att Coleman har en osviklig känsla för enkla melodier, ofta med starka lyriska inslag. Komplexiteten ligger i arrangemangen och instrumenteringen, där han på Synovial Joints arbetar med en stor ensemble inbegripet ett antal stråkar som han sektionerar, ibland med varierande och förskjutna teman. Det händer mycket samtidigt, finns alltid flera linjer att följa, vilka oftast går åt samma håll men ibland i olika tempon. Coleman ger också utrymme för långa spontana solon för utvalda musiker. Trumpeteren Jonathan Finlayson lanseras flitigt i den inledande rörliga Acupuncture, ett stycke som Coleman beskriver som en kalibrering i att hitta balanser. Titelspåret är en mångfacetterad svit i fyra delar som pendlar i intensitet och tyngd där trumslagaren Marcus Gilmore har en avgörande roll.

Gitarristen Liberty Ellmans senaste skiva Radiate har ett klart släktskap med Steve Colemans upplägg och kreativa uttryck. Flera musiker, bland andra trumpetaren Jonathan Finlayson, altsaxofonisten Steve Lehman och basisten Stephan Crump har spelat i kretsarna kring Coleman och är väl förtrogna med dennes M-Base koncept. Ellman som bland annat ingår i AACM-veteranen Henry Threadgills Zooid bygger likt Coleman komplexa strukturer där mycket pågår samtidigt i det starkt kollektiva ensemblespelet och där solisterna roll främst är att dirigera flödet och ändra riktningar. Resultaten kan närmast likna vid långa intensiva samtal där en huvudtalare/solist leder konversationen och ensemblen reagerar och kommenterar. I merparten av kompositionerna är det Ellmans gitarr som initierar och styr kommunikationen lyhört och varierat stämnings- och tempomässigt. Ibland är det tungfotat och trögt som i Rhinocerisms, ibland lättsamt och kvicksilveraktigt som i Vibrograph, vid något tillfälle vemodigt och modalt som i Skeletope. Tubaisten Jose Davila ger stark markkontakt med sitt jordbundna, struttiga spel och förstärker Crumps grundarbete. Trumslagaren Damion Reid spelar ytterst böjligt och balanserar väl de polyrytmiska ramarna utan att övertrassera eller tappa fokus. Lehman och Finlayson är både starka solister men ligger även ytterst nära och i linje med varandra i ensemblespelet. Ellman har en bred spelplan och rör sig obehindrat mellan klassiskt, lite ”stum” akustisk jazzgitarr till mer bombastiskt, elektronikfylld, katarsiskt utlevande. Skivans sista spår Enigmatic Runner har en spännande taggtrådskaraktär marinerad av tunga rockriff med ett abrupt slut, vilket blir till en gränsmarkering som jag gärna ser att gruppen jobbar vidare ifrån på nästa platta.

Pianisten Matt Mitchells andra skiva på PI, Vista Accumulation, består av åtta långa spår. Egna kompositioner med vida frihetsgrader vad gäller improvisation vilka utforskar gränssnitten mellan det förberedda och planerade och det som händer direkt här-och-nu i det kommunikativa mötet på olika spelplaner. Mitchell och gruppen arbetar både dekonstruerande där man bryter upp ramverken som i The Damaged Center eller motsatsen där man från lösa fragment, spelidéer bygger upp en fast och hållbar melodisk form som i Hyper Pathos. Och det är just mellan dessa poler som Mitchell och gruppen rör sig. Inledande Select your Existence, en talande titel som blir något av ett signum för skivan. Saxofonisten Chris Speed, som här även flitigt spelar klarinett, har lång erfarenhet av improvisation ifrån de mest skiftande sammanhang och har ett flöde som tycks oändligt. Likaså slagverkaren Dan Weiss är van vid att röra sig i både fria och välkontrollerade sammanhang utifrån sitt samarbete med saxofonisten Rudresh Mahanthappa och besitter en bred referensram och varierar sina spelupplägg och förfaller sällan till schabloner. Basisten Chris Tordini spelar många gånger tvärt emot förväntningarna och får därmed en både en ledande och drivande roll, men han fungerar också som sammanhållande länk genom sina kontemplativa solon. Det är spännande och ofta oförutsägbara ”berättelser” som Mitchell initierar, vilka inte följer några traditionella upplägg och kan därför ta tid att komma in i, men gör man det så finns mycket att upptäcka.

Sångerskan och multiinstrumentalisten Jen Shyu har under flera år samarbetat med Steve Coleman och hans grupp Five Elements men också flitigt gett ut egna skivor där hon blandat modern nutida improvisationsmusik med traditionell musik från Korea, Taiwan, Indonesien.

På Sounds and Cries of the World väver hon in traditionella sånger från Östtimor med eget material grundat på en vistelse där för några år sedan. Det är ett känslostarkt material som presenteras med kraftiga svängningar i tempo och expressivitet, ifrån det lågmälda försynta till det kaotiskt, skräckfyllda och utlevande. Trumpetaren Ambrose Akinmusire använder hela registret i sitt kommenterande spel, likaså violinisten Mat Manieri skapar känslomässig spännvidd. Ofta finns ett omvänt förhållande mellan text och musik, där ett på ytan återhållet och tillbakalutat melodiskt arbete accentuerar och lyfter fram dramatiken i textinnehållet. Detta till exempel i den brutala Song for Naldo eller Bloom’s Mouth Rushed In vilka båda rör inbördeskriget på Östtimor. Jen Shyu arbetar liksom Matt Mitchell, Liberty Ellman och Steve Coleman med att hitta anknytningar, förbindelser och möjligheter i gränssnittet mellan improvisation och komposition där båda delarna ges lika värde. Kreativiteten har sällan något enskilt egenvärde utan måste ställas i relation till ett sammanhang för att skapa något bestående. Sen kan sammanhangen se väldigt olika ut vilket inte minst dessa plattor från PI-katalogen påtagligt bevisar.

Ulf Thelander