Naoko Sakata försätter mig direkt i en ödesmättad sinnesstämning. Den inledande improvisationen påminner mig om Chopins sorgmarsch. Kanske är vi extra känsliga för stämningar just nu när vi har levt ett år i en pandemi. Det påminner mig att det är på dagen ett år sedan som jag hörde Naoko Sakata live. För övrigt sista livekonserten innan allt stängdes ner. Det var på Teaterstudio Ledermann i Stockholm och Women´s International Jazz Festival. Vädret utanför mitt fönster är varierande. Sol, snö, sol igen, regn… Och Naokos improvisationer tar mig med på en resa som illustrerar det växlande vädret och året som förflutit. Efter den inledande, lite olycksbådande, stämningen ljusnar det. Blir skirt och poetiskt, innan det mörknar igen. En frenetisk energi i anslaget med urkraft öppnar en avgrund. Men ljuset sipprar in och ger oss hopp. Mörka moln hotar, regnet studsar men ljuset tränger snart igenom. Glittrar. Och så fortsätter resan.…
