Iris Bergcrantz: Vi fanns förut

Iris Bergcrantz

Vi fanns förut

Ladybird (Naxos)

Iris Bergcrantz voc, Calle Brickman p, Anders Fjeldsted b, Andreas Frydland dr, Hanna Helgegren, Kristina Ebbersten fiol, Matilda Brunström, Christopher Öhman viola, Filip Lundberg, Anna Wallgren cello. Insp. Millfactory Studios 2024

Iris Bergcrantz går vidare på den väg som anträddes 2015 med debuten Different Universe (Vanguard Music Boulevard). En vidsynt och genomgående finstämd jazz med inslag av fusion, visa, folksång och kammarmusik. Ibland lite experimentell, ibland rakt på sak jazzig.

Efter 2022 års fina Olle Adolphson-tolkningar på Trasighet Och Fransar (Ladybird) är det främst originalmaterial på Vi Var Här Förut. Kompad av en lyhört mjuksvängig  trio (piano, kontrabas, trummor) och en finkalibrerad stråksextett – inga medlemmar ur den musikaliska familjen denna gång – sjunger Iris Bergcrant verserat introspektiva texter inspirerade av Tarot-kort, ett kort för varje sång. Det gillar jag!

Tarot-kopplingen till trots finns här inga spår av new age. Snarare mer av den sortens vardagliga observationer som idag blivit synonym med Amanda Ginsburg. Med detta sagt har Bergcrantz en egen profil: lite allvarligare än Ginsburgs härligt fyndiga jazzvisor.

Albumet är i stort sett jättebra – komposition, framförande, produktion – men jag kan stundtals sakna temperament i sången. Det är som att passionen hålls tillbaka för ett svalare nordiskt uttryck. Albumet är som bäst i de mer renodlat jazziga spåren, med ursnygga ackordgångar på pianot. I spår som Det Skulle Aldrig Bli, Hoppet och Martyren hör man att Bergcrantz hittat sin egen röst på den svenska jazzscenen. Ett annat bra spår, Oenigheter Om Mat, har lite vocalese över sig, ungefär som den gamla Annie Ross-låten Twisted. Det är kul. Mindre kul är det när hon ger sig i kast med folkvisan Min Ros Min Lilja och Ronja Rövardotter-låten Vargsången. Då är det som att albumet stannar upp i sitt flöde. Där tappar hon mig.