Alberto Pinton Sestetto Contemporaneo: Layers

Clear Now Records
Alberto Pinton bs, cl, bcl, fl, bfl, Selma Pinton v, Mats Äleklint tmb, Mattias Ståhl vib, Vilhelm Bromander b, Konrad Agnas d. Insp. September 2018 i Bandhagen Art Studio, Stockholm

Man kan bli ganska överväldigad när man hör Alberto Pinton. Inte bara för att hans favoritinstrument är kraftfullt och för att han ofta rör sig i flera tonaliteter. Man överväldigas också av att han i stigande grad visar sig vara en oförfalskad expressionist. Denne italiensk-svenske barytonsaxofonist är betydligt närmare släkt med Mats Gustafsson och Peter Brötzmann än med Lars Gullin.
Men inte enbart. På denna nya utgivning med sin sextett tar Pinton för första gången med sin dotter i gruppen och med hennes närvaro får Pintons musik långt fler facetter än tidigare, en del ganska attraktiva.
Selma Pinton har satt ord till musiken och sjunger själv på flera av faderns titlar och medverkar ordlöst i andra nummer där hon smälter in som ett instrument. Tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl blir hon sextettens ”mjuka” stämma som kontrasterar starkt till de våldsamma och ”hårda” urladdningar från Pintons baryton och Mats Äleklints tailgate-basun. Och den här konstrasten får Pintons musik att leva på ett nytt och mera transparent sätt, såväl i de stycken där mjukt och hårt möts som i den överordnade bilden där enstaka stycken antingen är ex- eller impressionistiska.

Det är efter denne recensents mening en transparens som är nödvändig för att Pintons sätt att skriva på – utan blå toner men med stora intervaller och på ett fundament av skeva ostinater – kan tas emot av en större publik. Rent kompositorisk är Pintons utgångspunkt fortfarande 60-tals-avantgardens uppgörelse med den rörliga rytmuppfattningen och med kromatiken, men till skillnad mot dåtidens koryféer, Ornette Coleman till exempel, är det hos Pinton inte ett uns av blues eller jazzlg nyklassicism. Men hos Pinton får den publik som söker något från ”den gamla jazzen” hjälp av Selma Pintons rena och innerliga vokalinsatser och hennes aforistiska texter. Därför törs man kalla Layers för avantgarde för alla.

Peter H Larsen