Alice Coltrane: World Spirituality Classics 1: The Ecstatic Music of Alice Coltrane Turiyasangitananda

Luaka Bop (Border)
Alice Coltrane v, org, synth, Students of the vedantic center v, perc. Olika inspelningstillfällen.

Swami Satchidananda Saraswati var en indisk guru som tog sig in i ett västerländskt medvetande när han i mitten av 60-talet flyttade till USA och senare även öppnade Woodstockfestivalen. Alice Coltrane var en av många som inspirerades av honom; hon befann sig i djup depression efter John Coltranes bortgång, drabbades av hallucinationer, men fick en uppenbarelse av Satchidanandas hinduism som blev en del av hennes andliga och musikaliska filosofi. Precis som sin läromästare öppnade hon ett vedacenter. Efter 1978 kom det inga nya skivor. Alice Coltrane försvann från den världsliga radarn ända till comebackplattan Translinear Light (Verve) 2004.

Maken John Coltrane hade fört in henne i österländska tankegångar, mötet med Satchidananda fördjupade musiken. Det mest typiska exemplet är titelspåret från Journey to Satchidananda (1971), med Alice Coltranes harpa, Pharoah Sanders saxofon plus trummor, indisk harmonik, och basen som driver melodin framåt. På World Galaxy, också 1971, döps låten om till Galaxy in Satchidananda, och byggs ut med stråkar som tongivande instrument. På den aktuella samlingen dyker den upp igen, i en senare inspelning, med orgelsynthar som tar in den magiska melodin in i kyrkan. Det är gospel. Indisk gospel. En kör mantrasjunger, en indisk man sjunger, och så kommer Alice Contranes synthmatta igen och försvinner in i en tunnel av ljus.

De åtta, eller nio (ett bonusspår på vinylversionen) låtarna på Luaka Bop-samlingen kommer från kassetter Alice Coltrane spelade in under de tysta åren. Icke-kommersiell musik gjord för ceremonier, meditation, yoga. Mantran med sång, synthar/orgel, slagverk, harpa, tambura och handklapp. Ibland medryckande, där hennes rötter från kyrkor i barndomens Detroit är tydliga, som på Om Rama och Rama Guru. Lika bra är Om Shanti och – i synnerhet – Keshava Murahara, lugnare låtar där hon sjunger själv.

Knappast jazz. Men musik med en sällsam atmosfär. En skiva som lägger till viktiga pusselbitar till en unik, musikalisk röst.

PM Jönsson