Amazonas: Deep Talk

Sodamusic CD12 / www.sodamusic.se / Tid: 56 min
Biggi Vinkeloe as, Thomas Gustafsson ss, Annika Törnqvist b, Anders Kjellberg dr. Insp. 2016.

En jazzmusik som är lyrisk, bred, rytmiskt intensiv men utan taggar. En tät sammanhållning, där musikerna stöttar varandra, står nära. Annika Törnqvists bas är så närvarande, vänder och vrider sig. Hon skapar små förskjutningar, som liksom förklarar musiken. Om jag börjar lyssna underifrån, i basen, skjuter alla stämmorna fart härifrån. Påpiskade av Anders Kjellbergs ivriga trummor, som rör upp, rör runt. I botten finns alltså starka rörelser, som aldrig sviktar. Och så är det då blåsarna som är försångare. Jag hör två skilda blåsarkulturer lägga sig tätt intill varandra. Thomas Gustafssons mjuka, sugande, långlinjiga spel som rör sig rakt ut, liksom utan mål, det får ge sig så småningom, han litar på sina kamrater, som tar emot på slutet.

Jag söker ord för Biggi Vinkeloes lågmälda framtoning. Förr, jag minns hur hon envist, nästan pauslöst blåste, förtätade och sökte nyanser i ett läge i mellantempo. Hon böjde, vred. Och jag är säker hon sökte en inre bild. Här kommer hon med lika skulpturala insatser på flöjt och altsax. Hon vågar igen: jubla utan tanke på att vara originell, fylla ut med skönhet utan att tvivla.
Det finns passager där bas och trummor skapar rörelse, färg, rytm och Gustafsson liksom broderar vackra mönster. Det gnistrar. Men så lägger sig Vinkeloe över eller utanför de andra med korta och långa andetag – som om hon ville visa något annat, vad vet jag – molnen, himlen. Spel på tvärs, men de enas att inte vara överens. Lugnt underfundigt spänner blåsarna upp en skimrande väv av olika temperament. Som närapå brister utan bas och trummor. Alla låtarna bygger på sådana små skillnader. För detta är ingen de stora gesternas musik; mer då musik där allt prövats förut, men ändå spelas som om allt hade glömts. Det finns innerlighet i varje tecknad linje och skimmer i varje klang. Till ett vibrerande komp. Och blåsardrömmar.

Thomas Millroth