Anna Lundqvist Quintet: Mewe

Prophone (Naxos)
Anna Lundqvist voc, Fabian Kallerdahl p, keyb, Mattias Grönroos b, Jon-Erik Björänge dr, perc, Björn Almgren ts, ss, Krister Jonsson g, m fl. Insp. i Spinroad Studios, Lindome 6-8 januari 2017.

Anna Lundqvist har kanske inte lett in sin kvintett på helt nya vägar men nog är det ändå en ganska så otippad kursändring som tagits med det nya albumet.
Till att börja med är det ordlös sång. Istället använder Anna Lundqvist sin röst som ett instrument bland andra. Ibland scatsjunger hon solon, ibland sjunger hon unisont med Björn Almgrens saxofon, ibland går rösten knappt att uppfatta.

Den andra nyheten är att det akustiska soundet kompletterats med en ganska stor dos elektronik. Ljudbilden har därmed både breddats och blivit mer påträngande: där kvintetten förut höll sig flytande mellan standards, postbop och den modala Coltrane är det nu närmare till sjuttiotalets fusion och den blästrade elektronik som man kan höra hos band som Klabbes Bank och Water Boogie System. I spår som Listen och Mewe är det också som att Anna Lundqvist låtit sig inspireras av Mellanösterns musik. Det har varit ett återkommande spår i jazzmusiken sedan 70-talet.

Precis som förut är det Anna Lundqvist som står för alla kompositioner. Hon är bra på det: bra på att konstruera snygga och hållbara melodier, bra på att harmonisera och variera dem på ett intressant sätt.
Det är där hon har sin styrka, i komponerandet och arrangerandet. Som sångerska är hon duglig men opersonlig i sitt uttryck. Bäst funkar det när hon låter rösten bli en integrerad del av kollektivet. Gillar också när hon i det tredje spåret, Inspired, manipulerar och mångfaldigar rösten. Det är för övrigt ett av albumets toppspår med ett härligt spräckigt tenorsaxsolo av den alltid lika pålitliga Björn Almgren.
På solistsidan måste man förstås också lyfta fram kvintettens pianist, den precis lika pålitliga Fabian Kallerdahl. Hans solon är lika eftertänksamma som infallsrika. Gillar också hans i positiv mening sömniga och aviga solon på moog.
Krister Jonsson är inte medlem av kvintetten men bidrar med två helt formidabla solon i den ruffigt jazzrockiga skolan. Precis som Björn Almgren är han en, skulle jag vilja påstå, orättvist förbisedd musiker.

Även om den kursändring som kvintetten gjort är lovvärd – och kanske nödvändig – finns det en hel del kvar att göra och undersöka. Jag kan bli lite trött på att musiken nästan aldrig tillåts plana ut och bli avspänt svängig som på de tidigare plattorna, det skulle gynna dynamiken.
Albumets avslutande låtar Without and Within och Beautiful Friend, The End (som alla vänner av rockgruppen The Doors identifierar som en rad från deras klassiska The End) är förvisso renodlade jazzballader, men de är anonymt stillastående och hade kunnat undvaras. Fast då hade man å andra sidan missat Björn Almgrens fina tenorsaxsolo i den sistnämnda. Och det vore ju synd.

Dan Backman