ARNE GEZELIUS You made me love you

Recenserad i OJ 2/13

ARNE GEZELIUS
You made me love you

You made me love you – Margie – I’m in the mood for love – Sweet Lorraine – I’m confessin’ – Black Orpheus – Time gets rougher than rough – Once in a while – Body and soul – Marie – Nancy – Lady be good

Alster 1/tid 64,00 min
Arne Gezelius ts, voc, Inger Hägglund p, Ulf Magnusson b, voc, Kjell Hägglund dr.
Insp i Tronsjö 1996 och 1997.

Betyg 2: ••

Nästa år skulle musikanten Arne Gezelius ha fyllt hundra år. Under tidigt 40-tal spelade han i Andys Orkester från Borlänge, där även Putte Wickman medverkade. Orkestern vann OJ:s och Nalens riksomfattande orkestertävling 1942 och som grädde på moset tilldelades Gezelius det individuella solistpriset.

Genom åren har han sedan spelat med i många orkestrar, och 1994 fick han, 80 år gammal, ta emot Borlänge kommuns kulturpris. Det var i den vevan som man i Borlänge Jazzklubb blev på det klara med att jubilaren ännu inte fanns förevigad på skiva. Sagt och gjort, flera goda viljor samverkade och några år senare spelades cd:n You made me love you in.

Helst hade jag velat slippa betygsätta den här skivan. Skälet är att det känns som om det som fångats på lack bara är en dörröppnare till musik som vi aldrig fick höra, då tidigare dokumentation saknas. Vid några och åttio är Gezelius musik fortfarande laddad med spelglädje och energi, men tekniken kanske inte hänger med hela vägen – visst slinter det lite ibland. Men det är mycket hjärta och en hel del svärta, precis som det ska vara i jazzen. Med den vitalitet och vilja som Gezelius visar vid aktningsvärd ålder kan man fråga sig hur han lät 20, 30 eller 40 år tidigare. Att han tilldelades det individuella solistpriset på Nalen i början av 40-talet talar sitt tydliga språk.

Skivan innehåller ett knippe standardlåtar där balladerna I’m in the mood for love, I’m confessin’, Body and soul, och Nancy bjuder på stor, varm tenorton med mycket vibrato företrädesvis levererad i det lägre registret. Och visst sitter rötterna djupt nerstuckna i 30-talsmyllan med adress till storheter som Coleman Hawkins och kanske framförallt Ben Webster. I Body and soul hettar det till lite extra när Gezelius på Webster-vis spräcker upp tonen.

De lite snabbare låtarna andas genuin swingkänsla med ett komp som stödjer fint och binder ihop. Gezelius lite torra men spännande vokala insatser kommer till uttryck i Margie och I’m confessin’, och i den svängiga bluesen Times get rougher than rough står basisten Ulf Magnusson för sången.

Kul att inspelningen till slut blev av och att något av Arne Gezelius’ musik blev sparad till eftervärlden.

Leif Linnskog