BERNT ROSENGREN BIG BAND WITH HORACE PARLAN, DOUG RANEY

Recenserad i OJ 2/13

BERNT ROSENGREN BIG BAND WITH HORACE PARLAN, DOUG RANEY

Hip walk – New life – How deep is the ocean – Joe and Eye – The humming bees – Naima – Autumn song – Sad waltz – Blues nerves.

Caprice CAP 21829/Naxos/tid 43 min
Bertil Löfgren  Tim Hagans  Maffy Falay  Lars Färnlöf tp, Stanislav Cieslak  Lars Olofsson  Nils Landgren  tb, Sven Larsson btb, Bernt Rosengren fl, as, ts, Lennart Åberg  Peter Gullin as, Stefan Isaksson  Tommy Koverhult ts, Gunnar Bergsten bars, Håkan Nyqvist valthorn, Horace Parlan p, Doug Raney g, Torbjörn Hultcrantz b, Leif Wennerström dr.
Insp i Stockholm 13–14 maj 1980.

   Betyg 4: ••••

Förutom några få som exempelvis Arne Domnérus och Putte Wickman har svenska jazzmusikers namn nästan aldrig erhållit större rubriker i svensk dagspress. Detta till skillnad mot andra artister i populärskrået och det seriösa lägret. Vad det nu kan bero på? I Bernt Rosengrens fall är det en försummelse från pressen att inte uppmärksamma hans omfattande gärning i svenskt musikliv.

Möjligen talar Bernt Rosengren inte i egen sak som populärartisterna. Men han spelar, komponerar, arrangerar och lyfter samtidigt fram musik från olika årtionden. Och det på ett beundransvärt sätt. Åtskilliga är de grupper som under åren framträtt under hans namn. Och många mycket skickliga musiker har samarbetat med honom och skickligt tolkat idéerna i hans notskrift. Och alltsomoftast är det mycket inspirerande att ta del av hans musik oavsett om den rullar upp från ett fonogram eller utförs offentligt inför intresserade jazzlyssnare.

På den här skickligt producerade cd-skivan framträder ett fint sammansatt storband och framför sju originalkompositioner av Bernt Rosengren. Skivan ger också en fin inblick i Bernt Rosengrens specifika arrangeringskonst. Hans förmåga att lyfta fram klanger och färger som exempelvis i John Coltranes ballad Naima eller i Irving Berlins How deep is the ocean framstår klart och koncist.

Som solister i övrigt framträder förutom Bernt själv Lars Färnlöf, Horace Parlan och Doug Raney. Man fäster sig vid det mulliga soundet som saxsektionen ohämmat presterar. Och givetvis kraften i brassets utspel. Att Bernt själv är inspirerad märks inte minst i tenorsolot i The humming bees som ger ett alldeles utmärkt prov på hans tonbildning och övertygande kraft.

Den här cd-skivan plockar fram en av flera perioder i Bernt Rosengrens konstnärskap och anbefalles alla de som vanligtvis inte lyssnar på jazz och samtidigt till alla de som vanligtvis gör det! Här finns en myckenhet av jazzens viktigare ingredienser.

Leif Wigh