Recenserad i OJ 6-2009
Bernt Rosengren Quartet
I’m flying
I`m flying – Deliliah – Celsius mood-blues Waltz – The Count-ever blue – Where or when – The best thing for you-star eyes – Autum – Two sleepy people – Hip walk.
7P MACHINE AB/tid 66.54 min.
Bernt Rosengren ts, Stefan Gustavsson p, Hans Backenroth b, Bengt Stark dr.
Insp i Stockholm vintern 2008.
Betyg 4: ••••
Bernt Rosengrens musik är som ett klassiskt matrecept, det tål att utsättas för stora variationer och utmaningar.
Jag tror att Rosengren sedan 50-talet har gett ut kanske 20 album fram till denna cd- föreställning, I’m flying.
Det år alltså svårt att parera, söka nya lovord till en person som vandrat genom 50-talets Hawkins, tillsammans med Rollins, Coltrane och Ornettes karaktärer och ett vågat intåg i den fria egna formen i början av 70-talet där hans egen fria grupp med bland annat Hultcrantz, Koverhult och Wennerström helt vände upp och med på den svenska friformen. Vågat och med ett rasande starkt patos och lekstuga.
Så vandrar Bernt vidare och på något sätt blir hans mångbottnade ton, dynamik och frasering ädlare. Utvecklar en ny dimension personlig profil i den klassiska jazzfåran. Där han i början av 80-talet bär fram melodin, det melodiösa, balladen, solo tema med starkt djup. Där det snabba solona inte sällan byts mot en slags analytisk botten där varje ton bär på en egen färg,
Tänker på den sång som spelas i mina hörlurar just nu, Celsius mood från plattan. Vibrerande skör och som om tonen söker sig fram utan att vara omständlig, bara vill beröra. Det är svårt att spela med storhet och dynamik i det mjuka anslaget på klaffarna och ändå ge en relief till musiken. Men Rosengren gör det!
Nu är det så också att Bernt i Hans Backenroth har en basist som ger all den trygghet och balans att vrida och vända på rytmik och tajming i pauseringar och öppna för flödet. Och Bengt Stark som trots sina fysiska storhet lirar lika mjukt och sällsynt finsnickrande mellan cymbaler och virvel utan att det sjunker undan i helheten.
Samma möte och dialog följs upp i en lite mer svängig och elastisk låt som tituleras Ever blue, med ett lätt men helt givet kort, expressivt och tätt bas soloinslag. Subtilt. Väl avvägt, genomtänkt, ges plats för ytterligare en stunds otvungen upplevelse.
Rosengren skulle man ju kunna flyta med och bara tycka att, visst det låter som det ska. Men, akta sig! Lyssna in, märk att han aldrig skjuter från höften, allt sitter ihop. Han kan plötsligt tystna, glida undan. Ge plats. Väl tajmat håller han inne sitt spel – Backenroth och kanske främst den svängande välformulerade pianisten Stefan Gustavsson kommer in i dialogen. Vidare, denne Gustavsson finner sig helt rätt placerad i sida med Bernts helt geniala tonbyggnader. En gåva som finns där, av en musiker som alltid varit med i ett slags kompromisslöst förhållande till sitt musicerande.
Att sedan ge sig hän i en hip, lite funkig, fräsande neobop låt, den egna Hip walk som svänger helt utan övertoner eller krångliga utstyrningar plussar detta bara på. Han spelar utan måsten.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här