Bernt Rosengren: Stockholm Dues

Parlophone (Warner Music)
Nannie Porres vo, Lalle Svensson tp, Bernt Rosengren ts, Claes-Göran Fagerstedt p, Lars Sjösten p, Björn Alke b, Torbjörn Hultcrantz b, Bosse Skoglund dr. Insp. Stockholm, EMI-studio, 31 mars–1 april 1965.

Stockholm Dues är en svensk jazzklassiker som återutges på vinyl med originalomslag till Record Store Day 2017. Musiken har länge varit svåröverkomlig, varför denna utgåva verkligen är välkommen. Skivan vann omröstningen i OJ:s Gyllene skivan för bästa svenska jazzskiva 1965.
Bernt Rosengren hade verkligen ”paid his dues” när han fick möjlighet att göra sin första lp i eget namn tillsammans med de musiker som han hade spelat ihop med sedan slutet av 50-talet, inte minst i gruppen Jazz Club-57.
Musiken är tydligt rotad i jazztraditionen med bebop och hardbop och har inget av den frijazz som då var det nyaste inom jazzen och som bara några år senare skulle dominera den musik som Rosengren spelade med sin kvartett.

Skivan inleds med Rosengrens egen Top Ten, en medryckande låt i r&b-stil och den följs av en uttrycksfull version av For All We Know. Nannie Porres, som är en våra främsta jazzsångerskor någonsin, gör en underbar tolkning av den vackra You’ve Changed understödd av Fagerstedts ackompanjerande och inkännande spel i en total musikalisk förening. Hon hörs också i en fin tolkning av João Gilbertos Insensitive.
Lalle Svensson eftersträvade inte perfektionism i sitt spel och hans ”sliriga” stil är bitvis smärtsamt vacker och berör på djupet som i For All We Know, You’ve Changed och i Allan’s Blues, komponerad av den mytomspunna pianisten Allan Wajda, som ingick i kretsen av musiker kring Rosengren på 60-talet. Svenssons inledande solo i Tribute to Don, tillägnad trumpetaren Don Cherry, är helt makalöst och starkt personligt i sitt uttryck och skivan som helhet är faktiskt mycket ”Lalle” och värd att skaffa bara för hans insatser på trumpet.
Lars Sjöstens raka, finstämda och sakliga pianospel, som hörs i två nummer, kontrasterar mot Claes-Göran Fagerstedts mer rörliga, lyriska och Monk-inspirerade spel.
Kompet består också av basisterna Björn Alke och Torbjörn Hultcrantz samt trumslagaren Bosse Skoglund, som håller ihop det hela på ett enastående sätt.

Tribute to Don är skivans bästa instrumentalnummer och man hör hur Rosengren har påverkats av Cherrys sätt arbeta med mer öppna kompositionsformer.
Rosengren själv spelar genomgående lysande med lätthet, pregnans och pondus, redan då helt i världsklass!
Den här skivan, liksom några till från de här åren, är något av det absolut bästa som kom ut av svenskt 60-tal, i en tid då det inte gjordes särskilt många jazzskivor i landet.

Roger Bergner