Biliana Voutchkova/Michael Thieke: Blurred Music

Elsewhere Music (elsewheremusic.net)
Biliana Voutchkova vi vo, Michael Thieke cl, insp i Chicago, Philadelphia, New York i december 2016.

Improvisationer varvas med strukturerade partier, och även digitala inspelningar av duon läggs till under spelets gång. Den oskärpa som uppstår har inget med vanlig förtätning eller klimaxtänkande att göra. Biliana Voutchkova och Michael Thieke är ute efter något helt annat. Jag hör långdragna vävar där instrumenten ligger tätt intill varandra, skär sig i de svaga kurvorna. En ström av ljud böljar försiktigt i något som först liknar en rörelse framåt, men snart stannar upp i ett ljudrum. Plötsligt något som liknar en melodi eller liknande böjning av ljuden. Bara för att åter tystna och låta av musik likt en intensiv andning fortsätta. Snart träder minsta skimmer fram. Kvar: två kroppar som andas och doftar.

Och som själva titeln på albumet anger är det ägnat åt oskärpan. Det är inte så konstigt som det låter. Eller: det hörs som lösliga kanter och oskarp riktning. Eller ännu tydligare: den retoriska ytan har slitits av tidens obehagliga retorik som är nog så skarp i sin förankring i liberaldemokratisk förträfflighet som endast kolliderar med populistiskt bludder i fyrkantig skärpa. En språklig bild som vi alltmer vänjer oss vid ty den hör vardagen till. Inte underligt då att Voutchkova och Thieke valt att utgå från språkkritiske Wittgenstein som ju tyckte det var dags för oskarp konst då vi vant oss vid all denna bedrägliga skärpa.

Det är ett höräventyr genom ett ljudlandskap där musikerna bitvis kollrar bort sig själv och måste söka i dimmig oskärpa. Knappt har jag lyssnat klart för andra gången och stoppat in de tre skivorna i det ljusa varmt strukturerade fodralet förrän jag ser att här har någon tänkt. Rättare sagt bolaget Elsewheres formgivare och producent Yuko Zama har lagt plattorna så att de möts och jag blir varse de minimala skillnaderna i vithet mellan dem. Tänk att kunna höra så skarpt denna svindlande oskärpa att den också syns. Jag lägger på än en gång – det här är en nödvändig musik som bara kommer att fortsätta som oskarp motstämma till all tidens skarpa lögnaktighet.

Thomas Millroth