BILLY HART All our reasons

Recenserad i OJ 4-12

BILLY HART
All our reasons

Song for Valkis – Ohnedaruth – Tolli’s dance – Nostalgia for the impossible – Duchess – Nigeria – Wasteland – Old wood – Imke’s march

ECM 2248/Naxos/tid: 60 min

Billy Hart dr, Mark Turner ts, Ethan Iverson p, Ben Street b. Insp i New York, juni 2011.

Betyg 3:•••

Skiljer sig en ECM-platta inspelad i New York mot de gjorda i Europa? Utan att ha gjort direkta jämförelser upplever jag mixen på den här skivan som typiskt ECMsk medan däremot musiken känns amerikansk och utan den europeiska touch som så ofta är typisk för bolaget. Möjligen med undantag från den karga karaktären i Turners opus Wasteland. Kvartetten uppges ha formerats redan 2003 och då spelat i en slags modern hardbopstil.

Här är det mer pulslös energirik jazz som favoriseras och det är egentligen bara kapellmästarens Tolli’s dance och Duchess som associerar till 60-talets jazzestetik. Den senare påminner litet om Hancocks Maiden voyage. Pianisten Ethan Iverson, som vi lärt känna från bandet The Bad Plus, har en tendens till ett generöst, spatiöst spelsätt som ibland är på gränsen att svämma över.

Han har bidragit med tre stycken varav Ohnedaruth uppges bygga på Coltranes Giant steps även om det inte blir särskilt tydligt. Old wood är ett kort stycke pianopoesi med fria ramar medan Nostalgia har mer design med en rätt behaglig melodiutveckling.

Mark Turner, som tidigare hörts med bl a Kurt Rosenwinkel, uppger Warne Marsh som en av flera influenser. Det kan förklara den litet torra tonen men till skillnad mot Marsh smidiga frasering spelar han mer rytmiskt rakt. Däremot kan Turners tema Nigeria påminna om de linjer Marsh/Konitz/Tristano laborerade med. Det inspirerar Hart till ett mycket variationsrikt solo, och han och Iverson utvecklar ett intensivt samspel under det följande pianosolot.

Att det avslutas med ett citat från Rollins låt Airegin kan inte vara en slump. Avslutande, litet obegripliga, Imke’s march inleds och avslutas med en visslad melodi. Det aningen kantiga temats karaktär smittar av sig på pianosolot. I ensemble- och solospel återkommer Hart rätt ofta till snabba rytmstrukturer över pukor och virvel utan sejarmatta som får ersätta den puls som känns litet frånvarande.

Ulf Adåker