BLOOD, SWEAT, DRUM + BASS On the road to Damascus

Recenserad i OJ 3-13

BLOOD, SWEAT, DRUM + BASS
On the road to Damascus

I return to Damascus – Oud Indigo – Sufi – Bluesy gnaoui – The courtyard of Al Azem – Damascus crosstown traffic – I return to Damascus

BSM – 01/ www.westmanmusic.com tid 68 min
Jens Christian ”Chappe” Jensen dirigent komp arr, Essem Rafea oud, Moslem Rahal ney, Gunhild Overegseth , Turid Guldin vo, Sofus Forsberg elektronik, Ole Visby, Julie Kjär, Samuel Hejslet, Jacob Danielsen, Harald Langåsdalen, Mette Rasmussen saxofoner, Sören  Bärbak, Bernt Hjort, Nicolai Andersen, Hans Christian Ilskov Erbs tp, Jens Overby, Jens Kristian Bang, Kristine Kjärulff Ravn, Anders östergaard Frandsen trb, Kasper Falkenberg g, Sisse Foged Hyllested , Rune Werner Christensen b, Espen Laub von Lillenskjold, Jais Stark Poulsen, Simon Alsing Busk, Magnus Lindegaard Jochumsen dr perc.
Insp live i Aarhus 2012.
  
Betyg  3: •••

Blood, Sweat, Drum + Bass är ett storbandsprojekt som funnits i drygt tio år, initierat och drivet av Jens Christian “Chappe” Jensen, som förutom att undervisa på konservatoriet i Århus, Danmark arbetar internationellt med olika storbandsprojekt bl a i Tanzania och Ghana.

Projektet har släppt fyra skivor och har samarbetat med olika musiker som Arve Henriksen, Dave Douglas och Palle Mikkelborg. Stommen i bandet består av unga musiker som ges möjligheter att både spela, turnera i lite större och jazzmässigt okonventionella sammanhang.

On the road to Damascus bygger på Jensens intryck ifrån en längre vistelse i Syrien och ett arbete där med att sammanföra västerländskt storbandsmusik med österländska och arabiska musiktraditioner.
Resultatet tycker jag är lite blandat, det blir inte så mycket integration utan snarare sidställs de olika musikaliska elementen och stilgreppen ifrån respektive tradition.

De syrianska musikerna, Essem Rafea på oud samt Moslem Rahal som spelar ney (arabisk flöjt) ges stort utrymme och sätter stark prägel på arrangemangen. Likaså de vokala inslagen färgar soundet och tempot.

Det blir periodvis lite väl långsamt och lamenterande och konserten tappar fart och fokus.

Men även motsatsen finns representerad som i den temposnabba Damascus crosstown traffic, en parafras på Jimi Hendrix låt, där gitarristen Kasper Falkenberg och trombonisten Jens Kristian Berg skapar tryck och dynamik. Det mest originella stycket är dock Oud indigo, där Sofus Forsbergs elektroniska excesser möter Rafeas lyriska oud kring Ellingtons bottenplatta. Här blir det riktigt intressant och synergetiskt.

Man ska nog se On the road to Damascus som en delrapport i ett projekt som på långa vägar inte är klart och som har mycket positivt kvar att ge .   

Ulf Thelander