Bobo Stenson Trio: Contra la indecisión

ECM (Naxos)
Bobo Stenson p, Anders Jormin b, Jon Fält dr. Insp maj 2017, Lugano, Schweiz.

När det handlar om formspråk tillhör Bobo Stenson de musiker som vi inte längre förväntar oss den stora förnyelsen av. Men vi beundrar samtidigt hans förmåga att ständigt tränga än längre in i musiken och blottlägga alla dess fasetter. Denne lyssnare tillhör skaran av beundrare och blir inte heller besviken den här gången.

På den nya ECM-utgivningen möter vi igen det överordnade vemodet och allvaret, som är en samlande bild på allt vad Stenson sysselsätter sig med musikaliskt. Vi fascineras också av det koncentrerade och dämpade sökandet i harmoni och melodi som kännetecknar varje Stenson-tolkning. Även när han firar sitt sökandes succé med en jublande fras känner vi att också jublet inordnas under hans överordnade jordnära temperament. Hans tolkningar står därför så mycket starkare för oss.
På samma sätt blir vi extra uppmärksamma när Stenson oväntat väljer att tolka vissa stycken, ja, ofta motsatt till hans temperament och vad det styckets natur berättar för oss.
Även dessa skiften för han med sitt lågmälda, grubblande temperament som utgångspunkt och så blir det extra tydligt att han låter en av Bartoks slovakiska folkmelodier, en brudvals, omformas från en lantlig lössläppthet till en drömmande stilla men fortfarande lyckligt adagio. Eller att han i Saties Elégie – från Trois melodies och ursprungligen med text – gradvist intensifierar det rytmiska så denna sorgesång långsamt utvecklar sig stolt och insisterande framåtskridande.

Också den här gången står en komponist utanför trion centralt – den ”kubanske John Lennon”, Silvio Rodriguez, som Stenson ofta har spelat mycket av och som den här gången bidrar med cd:ns titelnummer, Canción contra la indecisión – sång mot obeslutsamheten, kan det väl översättas med. Här blir det tydligt att det inte är det specifikt kubanska Stenson lockas av hos Rodriguez. Sången är vacker, nästan söt, och uppbyggnaden av det melodiska är djupt varierat trots relativt få harmoniskiften. Sången framstår snarare som en universell vaggvisa än som något kubansk revolutionärt.
Med undantag av några få staccatofraser rör sig inte Stenson långt bort från temat och understryker därmed sin betagenhet av komponisten Rodriguez. En liten musikalisk programförklaring – Simple Is Beautiful – mitt i den stora mängd improviserade och komplexa förlopp den här skivan är så rik på. Anders Jormin är huvudleverantör till denna rikedom med fem stycken som alla har skrivits specifikt för denna trio. Jormin drar nytta av att han verkligen känner sina två medmusiker och utmanar dem maximalt – utan att de därför ska ge avkall på sina överordnade kännetecken. Stenson tvingas utforska teman som kan låta enkla men som alla är metriskt utmanande. Det är i dessa stycken som trion på allvar smälter samman som den obrytbara enhet den nu har utgjort i europeisk jazz under det senaste decenniet. Jon Fält har inte bara satt sig på Jon Christensens plats vid trummorna. Han har också med sin fantasirikedom och sin förmåga att ”spela” på sitt instrument i stället för att slå tillfogat trion en helt enastående uttrycksfullhet – inte minst i de passager där Jormin i sina kompositioner dikterar ett flytande rubato som vi annars bara känner det från Cecil Taylors grupper på 60-talet. Här blir det tydligt hur en lyssnande och begåvad trumslagare kan utöva precis lika stort inflytande på musikens utveckling som de melodiförande instrumenten. Just nu, när Sunny Murray har lämnat oss, måste det vara tillåtet att mena att hans avlösare finns i Sverige – något man blir ännu mer övertygad om när man hör Fälts tysta, men ändå närvarande, färgläggning under den veritabla drömsekvens som Stenson har döpt till Alice, eller hans insisterande återgivning av karakteristika från det afrikanska handpianot kalimban, som har lagt namn till cd:ns enda kollektivt skrivna inslag.

Peter H. Larsen