Bohuslän Big Band: Up & Coming 2019

Prophone (Naxos)
Lennart Grahn, Samuel Olsson, Jonathan Kronevik, Jan Eliasson tp, flh. Niclas Rydh, Christer Olsson, Hanne Småvik, Ingrid Utne tb. Joakim Rolandson, Martin Bjurek Svanström, Axel Mårdsjö, Mikael Karlsson, Alberto Pinton reeds. Stefan Wingefors p. Yasuhito Mori b, Göran Kroon dm. John Nilsson ts. Terese Lien Evenstad vln comp. Selma Pinto vo, arr, comp. Ella Wennerberg tb. Viktor Reuter b, comp. William Soovik dm, comp, arr. Nilento Studio, Göteborg, Juni 2019.

Till de offentligt finansierade europeiska storbandens plikter hör rimligt nog att de då och då ska ha projekt, workshops eller tävlingar som kan säkra att orkesterjazzen också i framtiden är attraktiv för unga musiker och en ung publik. Med fjolårets projekt Up & Coming, nu ute på cd, fokuserade Bohuslän Big Band på musiker/komponister och hade bjudit in sex unga talanger för att skapa en konsertrepertoar.
Två av de sex, tenorsaxofonisten John Nilsson och trombonisten Ella Wennerberg, trädde in som solister i stycken från BBB:s vanliga repertoar. John Nilsson i tyske Jörg A. Kellers lite ofärdiga arrangemang av Gershwins My Ship, Wennerberg i instrumentkollegan Christer Olofssons något mera djärva arrangemang av Evert Taubes Nocturne. Det klarar Wennerberg bäst, för hon närmast bärs fram av Olofssons orkestrering, men varken hennes eller Nilssons modulationer över välkända melodilinjer är särskilt nyskapande.

Olofsson står också bakom det fina arrangemanget av den unge violinisten Terese Lien Evenstads Jotunheimen, ett mestadels lyriskt stycke som vilar på en långt utdragen ostinat och slutar med en dialog mellan Evenstad och pianisten Stefan Wingefors. Naturlyriken fungerar fint i Jotunheimen, men det är trist att konstatera att unga jazzviolinister, också Evenstad, gör så lite för att skaka av sig det franska otåliga och rytmiskt spända sättet att frasera på som nästan allt jazzviolinspel vilar på sedan det blev introducerat av Stéphane Grappelli och fört vidare av Jean-Luc Ponty och Didier Lockwood.

Det finns massor av melodisk substans, orkestral medvetenhet, behändig kontrapunkt och fin dynamisk nyansering i vokalisten Selma Pintons Home och det finns som tur är god plats för både ordrik och ordlös sång i hennes arrangemang. Hennes graciösa scatsång över den tredelade takten är mycket intagande i sitt medvetet ekonomiska sätt att placera fraserna på och lägger fint upp till ett mera häftigt tenorsolo av Joakim Rolandson. Selma Pinton vill man gärna höra mera av i storbandssammanhang.

Trombonisten Niclas Rydh är nära att stjäla showen från den unge basisten Viktor Reuter, då Rydh både har arrangerat Reuters Fröhlichgasse 21 och lagt in ett solo – ett fantastiskt solo med sordin – till sig själv. Reuters motivmässiga mycket enkla teman kan bara överleva sina nästan 10 minuter för att Rydh så virtuost växlar med instrumentering och dynamik, så Reuter själv inte behöver bidraga med mycket annat än en solointroduktion med stråke.

Up & Coming slutar med ett bokstavligt wake up-call i form av den unge trumslagaren William Sooviks Revelj, ett marschbaserat och monstruöst stycke expressionism, som fick recensenten att undersöka om Stan Kentons clinics för unga talanger hade återuppstått och om Soovik hade besökt dem. Men nej, Kenton och hans lärjungar har bara fungerat som fjärrmentorer för Soovik, som leder sina häftiga mässingsfanfarer från New Orleans-inspirerat marschspel och låter Alberto Pintons robusta baryton och Samuel Olssons förnäma och öppna trumpetklang mötas i en duell på vägen.
Alla, också i recensentens familj, kom till sist upp på benen.

Peter H. Larsen