Born Free – The 12th German Jazz Festival

Be! Jazz B Free 6218-6226 / www.negamusi.com / Tid: 630 min.
The German Jazz Festival Big Band, Dave Pike Set, Albert Mangelsdorff Quartett, Radio Jazz Group Stuttgart/Wolfgang Dauner, Karin Krog and her Friends, Phil Woods & his European Rhythm Machine, Klaus Doldinger Quartett, Frederic Rabold Crew, Jazz Workers, Frankfurter Trio für Improvisation, Just Music, Modern Jazz Quintet Karlsruhe, Free Jazz Group Wiesbaden, Limbus 4, Peter Brötzmann Group, Manfred Schoof New Jazz Trio, Alexander von Schlippenbach Trio, Pierre Favre Group, Joachim Kühn Group+Rolf Kühn, Gunter Hampel Group, European Free Jazz Orchestra of the Art Ensemble of Chicago directed by Lester Bowie. Inspelat Frankfurt am Main, Kongresshalle 21–22 mars 1970.

12:e tyska jazzfestivalen i Frankfurt am Main var en manifestation för samtiden, ryktbar inte minst genom den eftersökta trippel-LP tyska etiketten Scout gav ut. Musiken, ja, titta på deltagarlistan ovan. Tag Peter Brötzmanns muskulösa, rasande tiomannagrupp med Fuck de Boere. Ett framträdande som klädde tidens motsättningar i musik. Många lyssnare hörde nog ”Ner med skiten, allt genast!” utan att Brötzmann formulerade sig så.

Två festivaldagar med över tio timmar musik presenterad på nio cd. Omslaget är detsamma som på Scout-urvalet. Ett litet flickebarn naken på rygg, en representant för musikens frihetlighet. Men hon var mer blickfång än realitet, för några kvinnor rymdes knappt alls på scenen. Noga räknat bara Karin Krog, Jeanne Lee och Irène Schweizer.
”Free”! Det amerikanska var passerat. Men måste ändå ha känts som en utmaning, för många sökte samma kraft, energi och intensitet, som utmärkte de bästa amerikanska musikerna, dock utan att flörta med jazzens sentimentala, melodiska och melodramatiska arv. De lyckades. Brötzmanns tiomannagrupp utstrålade en energi som än i dag är ouppnådd. Och Alexander von Schlippenbachs trio var inte sämre med en ung Paul Lovens på trummor och basklarinettisten Michel Pilz. Tillsammans var de ett perkussivt raseri svårt att överträffa.

Många bortglömda namn passerar revy. Michel Pilz! Eller Rolf och Joachim Kühn! Kühn-gruppen är ändå en klassiker. Rolf på klarinett spelar så det svider i skinnet och tillsammans med lillebror Joachim skapar han en eruption av klanger i trans. Men oväntat tar musiken vägen över en rytmiskt gungande melodi innan kulmen nås. En ovanlig blandning dessa dagar då fritt var en tro på en ny renhet. Den samtida kritiken klagade på att Kühn spelade ”poplåtar”. Idag hör jag bara fantastisk musik.

En annan höjdpunkt är slagverkaren Pierre Favres legendariska grupp med Irène Schweizer vid pianot. Inbjudne Trevor Watts fullständigt flyger med sin altsax, matad av Schweizer med sprängladdade idéer, som han vecklar ut för att hålla sig svävande.
De här grupperna spelade med en intensitet och övertygelse som utan vidare kunde mätas med de bästa amerikanerna, och ofta överträffade dem. De konstnärligt genomtänkta européerna spelade alltid med hela gruppen som instrument och hel klangkropp. Det blev gärna så då de släppte de amerikanska referenserna till äldre jazz.
Men visst fanns det amerikanska i Frankfurt. Varför Art Ensemble of Chicago bäddades in i ett storband, typ alla spelar med alla, är en bra fråga, medan eklektiker som Phil Woods och Klaus Doldinger fick egna akter. Även om jag föll pladask för Doldingers r&b med ylande orgel – groovy!

Kanske var de tänkta som en historisk länk? Men det hade inte behövts. På programmet stod flera av de tyska pionjärer, som varit med och skapat det epokgörande ”Frankfurt Sound” som växte fram i början av 1950-talet. Till exempel saxofonisterna Emil Mangelsdorff och Joki Freund eller trombonisten Albert Mangelsdorff. Deras insatser på festivalen var gnistrande, där vilade då inget gammalt damm. Dessutom fanns generationen alldeles efter dessa pionjärer representerade med saxofonister som Gerd Dudek och Heinz Sauer.

Mangelsdorff var en av festivalens giganter. Hans kvartett med just Sauer, basisten Günter Lenz och slagverkaren Ralf Hübner är en halv timmes hårresande frispel med ursprung i sjungande cool jazz och tyskbyggd bebop. Saxofonen svider länge efteråt. Här var europeisk jazz transponerad från 1950- och 60-tal in i 1970-talet. Och med samma experimentella otålighet, som präglat musikerna i Frankfurt tjugo år tidigare.
Varsågoda, kontinuiteten bakåt var uppenbar för den som lyssnade noga.

De nio skivorna visar upp en våldsam och originell energi bland blåsarna. Till saxofonisterna lägger jag förstås också nämnde Peter Brötzmann, Evan Parker, Willem Breuker och plussar på trombonisterna med Malcolm Griffiths, Paul Rutherford, Willem van Manen, Günter Christmann.

Det var bredd och klass på det tidiga frispelet. Men märkligt få trumpetare lyckades med nytt spelsätt och sound. Pionjären Manfred Schoofs fantastiska trio spelar en välvårdad, utsökt skulpterad musik, men det är ganska måttfullt i jämförelse med nämnda rörblåsare och trombonister. För att inte tala om pianisterna. Ende riktigt originelle trumpetare var väl Lester Bowie, som dirigerade den tillfälligt sammansatta monstergruppen, där Art Ensemble of Chicago delade scen med tjugoen festivalmusiker. Bowies eget spel var som en drömd sång. Orkestern var betydligt mer otymplig, även om det av och till blixtrade av soloinpass. Det var nog mest menat som en storartad final på en minst sagt fantastisk festival med alla herrarna på scen plus två tredjedelar av kvinnorna, Jeanne Lee och Karin Krog.

Deras röster var vittnade om en allt starkare vokal improvisationskonst, som växte fram dessa år. Krog blev inbjuden i sista stund som ersättare för en utebliven akt, och tyvärr är hennes sju minuter med hastigt hopsatt grupp en besvikelse, trots Mangelsdorffs närvaro.
Jeanne Lees framträdande är desto bättre tillsammans med Gunter Hampel Group. Hon var ju ordinarie medlem. Att ljudet är litet svajigt i början beror nog på ett rörligt scenframträdande. Nästan fyrtio minuter med många höjdpunkter förutom av Jeanne Lee också av Willem Breuker och Hampel själv på vibrafon och klarinetter. En varierande, rund ljudbild med plötsliga skärande utbrott. En pionjärgrupp, som tyvärr verkar ha glömts bort i dag.

Obesjungna hjältar finns många på dessa nio cd. Stuttgarts Radio Jazzgrupp verkar ha haft otur med tekniken, musikerna verkar inte kunna höra varandra ordentligt och framförandet är inte tätt. Men här biter Joki Freund ifrån sig fint och Wolfgang Dauner medverkar på piano och ringmodulator. Ännu en bortglömd pionjär och för övrigt är hela gruppen en påminnelse om en tid då radiostationer hade anställda orkestrar.

Andra musiker dyker upp i början av sin bana. Jazzworkers kretsar kring Günter Christmanns bas. Och Just Music är ju en av Alfred Harths tidigaste grupper. I båda är det rejält tryck. Även om jag saknar Just Musics ordinarie pianist vid den här tiden, belgiska Nicole van den Plaas, för en mer nyanserad klangbild. Visst, i efterhand hörs hos många musiker, hur ”free” redan blivit en konvention, ett sätt att spela. Men bakom överenskommelserna kokar musiken.

Thomas Millroth